Från storstadsdjungel till by på bergstopp

Jag tänkte förklara lite vad som hände direkt efter engelskalägrets slut. Såhär var det...
 Dagen efter engelskalägret åkte vi till Chiang Mai för att sedan, den 17:e mars åka vidare till Kuala Lumpur i Malaysia på visumresa. Det var trevligt och allt gick som det skulle. Förrutom att ordna visum passade vi på att kolla in staden, gå i shoppingcenter, åka upp i ett av alla höga torn, bio, museumbesök och IKEA. Det var mysigt!



Sedan direkt när vi kom tillbaka till Chiang Mai på tisdagsmorgonen åkte vi med Otto och Ulrika upp i bergen till en by som hette Peruki, på konferens. Snacka om kontrast, på natten innan i storstaden Kuala Lumpur, och sen nästa kväll en by, så långt bort från "civilisationen" som man kan komma. Hur som helst var det årskonferensen för Pwo-karenerena i distriktet. Peruki låg verkligen långt borta, ungefär 3½ timmar till en liten stad från Chiang Mai påväg till Mae Sariang och sedan typ 3½ timmar till upp i bergen på riktigt, riktigt dåliga vägar. Inte roligt!

Hur som helst var det väldigt fint i byn, som jag tror låg på över 1000 meter höjd. Det var ingen stor konferens, utan väldigt lagom, med cirka 200 pers. Men jag och Johanna var helt oförberedda på att vi skulle träffa så många vi kände. Det var flera av våra elever som hade kommit från byarna, jätteroligt att se dem igen!

Vi fick som vanligt när vi är i byar, vara med om mycket, för oss, annorlunda saker. Till exempel åt vi (helt omedvetna) råtta. Såhär var det; vi blev bjudna på frukost av en karenkvinna, och det vore ju oartigt att tacka nej tänkte vi, trots att vi redan hade ätit och att vi kunde ana att det vi skulle få inte var ätbart för oss. Jag brukar vara lite skeptiskt till den mat vi blir bjudna på i byarna (då de inte har anpassat den till oss), men man äter liksom för att vara snäll och försöker att inte tänka på smaken så mycket. Hur som helt fick vi efteråt av våra elever reda på att det var råtta vi åt, haha... jag åt inte så mycket, men jag kunde i alla fall känna att det inte var någon delikatess direkt!

Det vi annars gjorde i byn var ungefär det här:
- Gå upp 5.30-6-00 varje morgon
- Äta ris ur palmblad
- Lyssna på möten vi inte förstod
- Umgås med eleverna och öva in en engelsk sång tillsammans
- Titta på dop i floden - Väldigt fint!
- Och så allmänt "byhäng" förstås. Härligt värre!

Fick förövrigt 3 karenväskor under det här bybesöket (en vanlig gåva, ja) och de tas tacksamt emot såklart!

 

På fredagen, då det var dags att åka hem, fyllde Johanna inte mindre än 20 år! :)  

Stort grattis till henne! <3  

Mina favoriter!

                      

English camp

Jag vet att jag har varit väldigt seg med bloggandet, men det har varit för mycket på sistone. Har ju inte ens hunnit uppdatera engelskalägret som vi hade mellan den 12-15 mars än! Men bättre sent än aldrig - här kommer en liten  kort resumé över vad vi hade för oss. Kolla in bildspelet nedan också!

Lördag:
- Engelskaaktiviteter ute och inne - lekar och tipspromenad
- Bakade chokladbollar
- Tittade på film - Tarzan
Söndag:
- Åkte till nationalparken Mae Ngao där vi badade i floden, lekte lekar och hade det skönt
- Hade musik-och lekkväll, då vi bland annat dansade ringlekar (t.ex. Lasse går i ringen och Bingo översatt till engelska) och stolslekar (hela havet stormar och en typ av kaosartad fruktsallad)
Måndag:
-Engelskalektioner i grupper då vi bland annat övade sång och drama
-Förberedelser i grupper inför showen på kvällen, då alla grupper skulle bidra med något
-Show med massa sång, dans, drama och galna lekar!

Lägret var väldigt intensivt men så roligt! Vi fick lite hjälp av Matilda, som har varit volontär i Thailand för några år sen som nu var i Chiang Mai, samt Markus och Atte, två backpackers som hade tagit kontakt med Otto och Ulrika för att få hjälpa till med något under sin tid i Thailand. Det var bra och roligt att vi inte var helt själva utan att vi hade tre till som kunde hjälpa till!

Kuala Lumpur

Igår åkte vi från Chiang Mai till Malaysias huvudstad, Kuala Lumpur för att fixa nya visum. Det är en väldigt stor och mångkulturell stad, med massa höga byggnader och tunnelbana. Väldigt olik Chiang Mai.

Idag har vi lämnat in våra pass och visumpapper på thai-ambassaden, vi får hämta dem igen på måndag. (Tanken först var att vi skulle åka hem på söndag, men eftersom ambassaden visade sig ha så opassade öppettider behövde vi stanna några dagar extra.) Sedan gick vi och kollade på Petronas Twin Towers och parken runt om. Byggnaden är en av världens högsta och vi tänkte åka upp där någon dag. Hur som helst var parken jättemysig och vi passade på att fota lite framför tornen! (som ni kan se)

Senare gick vi lite i shoppingcentret som låg längst ner i Twin towers-byggnaden. Och på kvällen åkte vi till ett annat shoppingcenter, som var enormt stort! Däremot har vi inte shoppat nåt, det är nämligen mycket dyrare priser här än vad vi är vana vid uppe i norra Thailand... Så det är inte så värt att spendera pengarna på det!

Imorn ska vi försöka leta upp IKEA, som finns här i stan någonstans!

Får skriva mer om denna häftiga stad imorn, vi hörs!

Slut.

Engelskalägret är slut.
Vår tid med eleverna är slut.
Jag är slut.

Jag får skriva mer om själva lägret (som blev väldigt lyckat) och lägga upp en massa bilder snart. Just nu har jag annat i tankarna.

Idag har varit en jobbig dag fylld med avsked (och brist på dem), nästan alla elever skulle nämligen hem till sina byar. Vissa elever försvann bara utan att säga hejdå, eller så sas det liksom i förbifarten, som om vi skulle ses snart igen. Men det ska vi inte... Ännu en kulturkrock: Vi behöver avsked, medan de inte är vana vid att visa känslor öppet. Att ordentligt ta avsked är därför inte lika vanligt här. Sedan kan man tänka att de även är väldigt vana vid att folk kommer och går.

Här i Thailand ska man helst hålla sina känslor för sig själv, i alla fall känslor som ilska och sorg. Man får inte gråta öppet. Dock var det flera elever som verkligen visade sina känslor idag. Då insåg jag att det faktiskt inte bara är de som har betytt så oerhört mycket för mig, utan även jag har betytt så oerhört mycket för dem. Mycket mer än jag trodde. Och det svider att veta, nu när vi skiljs åt. 

Jag kunde inte hjälpa att få dåligt samvete av avskeden, fast att jag inte borde. Även för att vi kanske är de sista praktikanterna, i alla fall som vi vet om nu. Att ha volontärarbetare/praktikanter i elevhemsprojekten har betytt så otroligt mycket för eleverna och elevhemsföräldrarna. Därför känns det så hemskt att behöva lämna det nu. Även om jag har två månader kvar i Thailand så lämnar jag ändå elevhemmet och alla elever nu. Alla människor som jag har träffat varje dag i närmare ett halvår. De som har varit så söta och fått mig att må så bra.

Några av avskeden idag blev alldeles för jobbiga. Speciellt med de elever som man kommit nära, vars byar vi kanske inte kommer kunna/ha tid att besöka. Det var riktigt sorgligt och det gick inte att dölja tårarna. Men på något sätt fick jag känslan av att det faktiskt är värre för dem än för oss. Då blev det ännu jobbigare.

Det är slut på vår tid tillsamma nu. Men vi ska ses igen. Jag har nästan lovat att komma tillbaka nästa år, så det får jag se till att fixa, på något sätt.

engelskaläger på g

Imorn börjar engelskalägret och det är mycket att stå i. Vi har inte riktigt koll på allt än och jag är lite nervös över om allt ska gå ihop sig. Vi ska liksom underhålla 30 pers i 4 dar, vilket ansvar! Men vi känner ju trots allt eleverna så det ska nog gå bra. Det lär bli några riktigt roliga och minnesvärda dagar. Jag ska försöka att dokumentera väl och skriva om alltihopa när det är slut och även lägga upp finfina bilder såklart! Önska oss lycka till!
/Louise

Ett kollage av minnen

Hej!
Idag har vi haft fullt upp med att göra kollaget till elevhemmet. Vi har kämpat med att få med alla över 60 personer och att göra det så fint som möjligt - och vi lyckades bra. Riktigt nöjd med resultatet. Vad tycks?

Alla blev jättenyfikna när vi kom med ett stort plakat till hostlet på kvällen, sen när de väl fick se kollaget flockades alla runt om. Det var även lite sorgligt för det var många elever som sa hur mycket de skulle sakna oss, att de inte ville att vi skulle åka och att de skulle vänta på oss tills vi kommer nästa gång. Jag vill inte åka ifrån dem! Vi fick även varsin karenväska av en elev som dennes mamma hade gjort åt oss. Väldigt fint. Det kommer inte bli lätt att ta farväl alltså...

/Louise

Helgen

Nu är vi verkligen i sluttampen av vårt arbete på elevhemmet. Det känns jättetråkigt. Men på ett sätt är det nog bra att det blir två avslut, ett från elevhemmet och sedan i maj, från Thailand, så att inte allt kommer på samma gång.

12:orna har ju redan tagit studenten och flyttat och även de elever som går på en mindre skola har slutat och åkt hem. Vilket betyder att det kanske är 20 personer färre än det brukade vara. I nästa vecka slutar alla skolan. Men redan på lördagen börjar vårt engelskaläger, som 30 av eleverna kommer att vara med på. Tiden går alldeles för fort alltså! Det gäller att ta vara på den tiden som är kvar.

I går var vi på elevhemmet i Sop Moei. Vi har tyvärr inte kunnat åka dit så ofta, men någon helg ibland har vi hunnit med. Där undervisade vi barnen och tog även porträttkort på dem, som vi ska göra ett stort kollage av och ge till elevhemmet sedan.

Idag (söndag) var vi på gudstjänst på hostlet, efter det gick vi hem och påbörjade vårt kollage som vi ska göra till elevhemmet här i Mae Sariang, där vi har samlat en massa bilder som är tagna under året. Kommer bli riktigt snyggt ;) Sedan gick vi till hostlet på kvällen också. Det brukar alltid vara extra kul på söndagkvällar, men idag hade alla jättemycket att göra, så det blev ingen lekkväll. Stackarna har många prov veckan som kommer innan de får sommarlov. Här är lite bilder från helgen:

Från lördagen, eleverna och elevhemsfamiljen i Sop Moei:

Från lördagskvällen och söndagen på elevhemmet i Mae Sariang:





 

Idag passade vi på att fotas med de elever som är kvar

Nästa vecka har vi massor att planera och fixa med! Men jag ska försöka att skriva lite oftare. Kram så länge!

En resa jag aldrig glömmer

Förra veckan spenderades med Johannas familj och i helgen var i Chiang Mai, det var roligt (och väldigt välbehövligt för oss). Vi var bland annat vid ett vattenfall, nattmarknaden och ett köpcentrum. På söndagen gick vi till den mysiga Pwo-karen kyrkan och träffade massa härligt folk som vi träffar alldeles för sällan.

Vi hittade också våra äldsta elever i kyrkan (våra tolv 12:or som har tagit studenten nyligen). De var på besök i Chiang Mai för att kolla in universitet och elevhemmet som vissa av eleverna kommer att flytta till. De skulle tillbaka till Mae Sariang på eftermiddagen precis som vi, så vi tänkte att vi kunde samåka med dem och passade därmed på att hänga med dem efter kyrkan (när Johannas familj hade åkt vidare till Phuket). Vi åkte till ett stort varuhus och ett universitet och det märktes verkligen att de inte är vana stadsbor då de till exempel inte riktigt visste var de skulle ta vägen när de kom in i varuhuset!

Vid fyra-tiden började vår resa hem. En vän till Aphirak som bor i Mae Sariang skjutsade oss, vi var ungefär 12 personer och en massa packning på ett flak; trångt och mysigt! Solen sken och allt var härligt. Det kändes lite annorlunda att åka omkring på ett flak i storstan, men det var kul!

Tyvärr började det regna efter ungefär halva tiden... då stannade vi och åt mat men sedan när vi skulle vidare var det lagom kul att sätta sig på flaket som var helt blött och kallt. Då tog gitarren genast upp och killarna taggade ordentligt med sång och spex! Då blev vi genast på bättre humör. Men sedan började det åska och blixtra, och blixten slog ner flera gånger och satte fyr i de snustorra bergsskogarna. Det blev flera stora skogsbränder och i mörkret sken konturerna av bergen upp av eld. Otäckt.

Ännu otäckare blev det när vi under loppet av en minut åkte förbi två bilolyckor. Den första såg de ut att klara sig bra i, men den andra var värre. Bilen hade voltat och låg mitt på vägen. Det såg inte alls bra ut. Det var en polis på plats som gick omkring med ficklampa. Vi stannade och han sa åt oss att hjälpa till att flytta på bilen. Vi hjälpte till och så försökte vi få reda på vad som hänt med föraren, det var lite otydligt vart han var, men han verkade ha klarat sig i alla fall.

Vi åkte vidare och eleverna återgick glatt till gitarr och sång, utan större problem. Jag blir förvånad av hur fort de skakar av sig hemskheter. Allt som handlar om olyckor och döden verkar de ta så lätt på. Men det är klart, det är en mycket storre del av deras vardag än vad det är av våran. Här är det inget konstigt.

Det är verkligen en frihetskänsla att åka på flak, men just då var jag mest rädd. Där åkte vi i mörkret, på regniga vägar, med åska och skogsbränder runt omkring. Man blir så medveten om riskerna. På ett flak är man inte säker, ett enda fel och... Det var läskigt. Men så satt vi där tillsammans med våra elever som sjöng och spelade oavbrutet i två timmar. Jag la mig ner och tittade upp på stjärnhimlen och tänkte att det är precis här jag ska vara. Allt det obehagliga försvann och jag bara myste och njöt av stunden, allt kändes bara så bra.

Men sen var det så fruktansvärt kallt också, så jag var glad när vi tillslut var framme. Framme efter en riktigt häftig resa. Jag tror jag kände alla känslor som går under de fyra timmarna. Bland annat, total lycka, rädlsa, vemod och sorg. Trots den härliga frihetskänslan och glädjen gick det ju inte att sluta göra sig påmind om att det antagligen var sista gången jag såg vissa av eleverna, och att det snart är över, allt det här härliga. Men mest kände jag tacksamhet. Tacksamhet över att få ha lärt känna dem och över att jag får uppleva sånt här. Det är minnen och erfarenheter som jag alltid kommer att bära med mig.