Nu sitter jag här på ett rum, på ett guesthouse i den stora, stora staden Bangkok. Dagen före vår hemresa till Sverige. Jag åker hem till Sverige, men jag lämnar även mitt hem här. För Thailand kommer nog alltid att vara mitt andra hem. Så det är med blandade känslor jag åker härifrån. I och med att vi har tagit avsked sedan mitten av mars har jag varit ganska inställd på att jag snart ska hem. Så jag längtar verkligen, jag längtar efter min familj och mina vänner. Och jag längtar efter den svenska sommaren som jag så tajmat kommer hem till. Men jag vet inte om det går att vara riktigt förberedd, på att komma hem. Det kommer nog att bli en väldigt stor omställning. Jag menar, jag är säkerligen inte så svensk som jag var när jag lämnade Sverige för åtta månader sedan, den 10 september 2010. Jag kommer antagligen känna mig som en utomjording i vissa situationer. Jag kommer att göra en massa fel och jag kommer antagligen att irritera mig på mycket som jag vant mig av vid under tiden här. Till exempel som att:
- i Sverige och i synnerlighet i Stockholmstrakten ler folk inte och hälsar spontant på folk man möter på gatan, faktum är att folk ibland inte ens ser varandra
- i Sverige måste allt vara så planerat och noga, stress, stress och press - varför?
Men jag kommer säkert också att bli väldigt glad över vissa svenska saker och beteenden i den svenska naturen. Sånt som att:
- man i Sverige säger vad man tycker, rakt ut. Jag kommer inte längre behöva höra frasen "Up to you!" - skönt!
- om man bestämmer något med någon tar man det oftast på allvar och kommer i tid/kommer ihåg det man har lovat. I Thailand glöms det bort väldigt lätt!
- i Sverige kommer folk inte att titta på mig och följa mig med blicken vad jag än gör, där kan man vara lite anonym
Ja, det finns mycket som jag antagligen kommer att irritera mig på, uppskatta, skratta och gråta över. Det kommer som sagt att bli en stora omställning att komma hem och jag hoppas att folk har överseende med mig om jag beter mig "konstigt" ibland, haha för det lär väl hända antar jag! Hur som helst kommer det värsta naturligtvis att bli saknaden av människorna, landet, miljön. Jag älskar Thailand. "de fria landet", "det leende landet". Jag älskar de vänliga, hjälpsamma människorna. Jag älskar mottot "Inga problem/allt går att lösa/det gör inget". Jag älskar den vackra miljön med de gröna bergen. Jag älskar friheten i landet.
Det är rätt häftigt egentligen att man kan känna sig så hemma på en plats så långt hemifrån, där man aldrig har varit innan och där man inte känt någon från början. Men nu har jag så många här, så jag kommer nog alltid att känna mig välkommen.
Självklart känner jag mig även välkommen tillbaka till Sverige och det ska bli så skönt att komma hem.
Jag är hur som helst väldigt nöjd med min tid här i Thailand. Jag är stolt över att jag ha klarat utmaningarna jag har ställts inför. Jag har lärt känna mig själv bättre och fått många nyttiga erfarenheter. Så jag är väldigt nöjd.
Jag kommer ihåg hur nervös jag var innan jag åkte. Men det kändes väldigt spännnande och häftigt att ge sig av sådär. Jag visste inte riktigt vad som väntade, men jag var säker på att det var rätt, att jag skulle iväg. Det var en härlig känsla att ge sig iväg utan att riktigt veta vad man ger sig in på! Nu åker jag hem och vet inte heller riktigt nu vad jag har att vänta, eller vad som kommer att hända. Men jag vill tro att jag nu efter Thailand, klarar det mesta. Vilka situationer och äventyr jag än ställs inför, så blir det säkert bra, vad som än händer.
Imorgon lämnar jag Thailand för den här gången. Jag har slutfört min tid som volontär/praktikant. Mina 8 månader i Thailand är över. Hur jag ska fortsätta med de nya kunskaper och erfarenheter jag fått vet jag inte riktigt än. Men jag kommer alltid att bära med mig dem i allt jag gör. Jag kommer aldrig att glömma. Aldrig kommer jag att glömma landet, karenkulturen, människorna, känslorna. Nej, jag kommer att komma tillbaka hit, det är jag säker på!
Hejdå Thailand, för den här gången. -See you next time!
lördag 14 maj 2011
Sista avskeden
Våra sista avsked här i Thailand tog vi i söndags. Först i pwo-karenkyrkan i Chiang Mai. Det var mycket sorgligare än jag trodde det skulle bli. Vi har ju inte varit där så värst många gånger. Men det blev faktiskt väldigt jobbigt då vi skulle säga några ord på gudstjänsten, berätta att vi skulle åka hem och tacka för vår tid här. När jag hörde mig själv säga "Idag är vår sista dag i Chiang Mai..." förstod jag innebörden i orden och då blev det väldigt jobbigt. Som tur var kunde jag hålla tårarna borta tills vi hade pratat klart i alla fall, men det var mycket ansträngande. Usch, va jobbigt det var! Jag tror inte att vi sa något vettigt egentligen, men jag hoppas att budskapet gick fram; vi var tacksamma och skulle sakna alla!
Det allra sista jobbiga avskedet kom när vi stod på busstationen för att ta bussen till Bangkok och blev avvinkade av vår handledare Ladda och hennes man Sat samt Oil och hennes man Anaan. De har varit viktiga för oss under vår tid i Thailand... Ja, det blev ett tårfyllt avsked. När Ladda började gråta gick det inte att hålla tårarna borta... Hon har ju varit med om dessa avsked så många gånger förrut, så det kändes hemskt jobbigt. Hon har varit en väldigt bra handledare, väldigt omtänksam och snäll, vilket även hennes man är. Och Oil har även hon brytt sig väldigt mycket, även om vi inte har kunnat träffas jättemycket. Men eftersom hon själv ha varit volontär vet hon vad vi har gått igenom, hon förstår oss väldigt bra och vill gärna hjälpa till med allt hon kan. Hon är nog den mest "svenska karenen" jag har träffat. Även Anaan är väldigt trevliga att ha att göra med. Det kändes bra att det var just de vi blev avvinkade av, våra sista avsked.
Tyvärr är det många som vi inte fick chansen att säga hejdå till, vilket verkligen är jätteledsamt! Men som tur är finns internet (Vad skulle man göra utn internet?), så möjligheten till kontakt finns ju!
Det är aldrig roligt att säga farväl, men jag kommer att komma tillbaka till Thailand och då hoppas jag att jag får chansen att möta alla igen!
Det allra sista jobbiga avskedet kom när vi stod på busstationen för att ta bussen till Bangkok och blev avvinkade av vår handledare Ladda och hennes man Sat samt Oil och hennes man Anaan. De har varit viktiga för oss under vår tid i Thailand... Ja, det blev ett tårfyllt avsked. När Ladda började gråta gick det inte att hålla tårarna borta... Hon har ju varit med om dessa avsked så många gånger förrut, så det kändes hemskt jobbigt. Hon har varit en väldigt bra handledare, väldigt omtänksam och snäll, vilket även hennes man är. Och Oil har även hon brytt sig väldigt mycket, även om vi inte har kunnat träffas jättemycket. Men eftersom hon själv ha varit volontär vet hon vad vi har gått igenom, hon förstår oss väldigt bra och vill gärna hjälpa till med allt hon kan. Hon är nog den mest "svenska karenen" jag har träffat. Även Anaan är väldigt trevliga att ha att göra med. Det kändes bra att det var just de vi blev avvinkade av, våra sista avsked.
Tyvärr är det många som vi inte fick chansen att säga hejdå till, vilket verkligen är jätteledsamt! Men som tur är finns internet (Vad skulle man göra utn internet?), så möjligheten till kontakt finns ju!
Det är aldrig roligt att säga farväl, men jag kommer att komma tillbaka till Thailand och då hoppas jag att jag får chansen att möta alla igen!
lördag 7 maj 2011
Lite sista resande och hej då-ande
I söndags förra veckan vaknade vi upp i Mae Sariang genom att barnen kom och attackerade oss i sängen - gullungarna hade vi ju inte sett på jättelänge! Vi hade kommit tillbaka till MS för att säga hejdå, inte bara till familjen där utan även i Sop Moei. Vi har inte varit i Sop Moei på länge så vi bestämde oss för att gå på gudstjänst där denna söndag. Pga bussarna som aldrig går som de ska kom vi jätteförsent, men det gjorde inte så mycket, jag tror att folk uppskattade att vi hade kommit di ändå. Efter gudstjänsten åt vi lunch på elevhemmet. Hostelmamman Wanida skämmer alltid bort oss med den godaste maten! Vi gav dem foton på alla deras elever och på familjen som vi hade lovat, och de gav oss presenter i form av en karentröja och en karenduk. Väldigt fint!
Sedan åkte vi tillbaka till MS samma dag, där vi spenderade en väldigt rolig sista kväll med Bee, Ben och Book. Bland annat lekte vi viskleken (på både engelska, thai och svenska), lekte danslekar och tog en massa kort. Härlig sista kväll!
Dagen efter åkte skulle vi åka till byn Mae Phae, där två utav våra elever bor. Vi blev då avvinkade av Aphirak, Nongkrang och Nong Book på busstationen. Det var lite sorgligt då Nong Book inte fattade nånting och det faktum att han faktiskt inte kommer att känna igen oss nästa gång vi ses känns lite hårt... I alla fall, byn Mae Phea ligger på vägen till Chiang Mai så det var inte så långt, men ganska högt upp i bergen ändå. Där spenderade vi en dag och en natt. Det var en väldigt fin by och familjen hade ett väldigt fint hus. Jag blev helt chockad då de till och med hade köksbord och ugn, vilket aldrig har hänt tidigare! Men det hade sin logiska förklaring att det var ett gammalt missionärshus, så då var det inte så konsigt med lyxen.
Den 2:a maj åkte vi sedan tillbaka till Chiang Mai efter många härliga dagar på resande fot lite överallt.
Jag med familjen i Sop Moei och t.h deras gulliga lilla minsting!
Sedan åkte vi tillbaka till MS samma dag, där vi spenderade en väldigt rolig sista kväll med Bee, Ben och Book. Bland annat lekte vi viskleken (på både engelska, thai och svenska), lekte danslekar och tog en massa kort. Härlig sista kväll!
 |
| Massa skoj! |
Dagen efter åkte skulle vi åka till byn Mae Phae, där två utav våra elever bor. Vi blev då avvinkade av Aphirak, Nongkrang och Nong Book på busstationen. Det var lite sorgligt då Nong Book inte fattade nånting och det faktum att han faktiskt inte kommer att känna igen oss nästa gång vi ses känns lite hårt... I alla fall, byn Mae Phea ligger på vägen till Chiang Mai så det var inte så långt, men ganska högt upp i bergen ändå. Där spenderade vi en dag och en natt. Det var en väldigt fin by och familjen hade ett väldigt fint hus. Jag blev helt chockad då de till och med hade köksbord och ugn, vilket aldrig har hänt tidigare! Men det hade sin logiska förklaring att det var ett gammalt missionärshus, så då var det inte så konsigt med lyxen.
 |
| Hej då till Nongkrang, Aphirak och Nong Book |
 |
| Johanna med bästa Sriporn! |
 |
| Mae Phae village |
 |
| Mysiga familjen |
Den 2:a maj åkte vi sedan tillbaka till Chiang Mai efter många härliga dagar på resande fot lite överallt.
fredag 6 maj 2011
En oförberedd och oförglömlig resa till slummen - del 2
Flyktinglägret
På fredagen (dagen efter att vi hade besökt barnhemmet), skulle vi åka till flyktinglägret Mae La (Thailands största flyktingläger, med många, många tusentals människor, omöjligt att säga exakt antal men över 50 000 i alla fall), som ligger i Mae Sot. Vi var inte förberedda på att vi skulle åka dit, eftersom vi inte hade hört något om det innan. Men tydligen skulle Oil besöka en vän i lägret. Den här vännen, som hette Jin Jin, hade flyttat (från ett flyktingläger) till Sverige för fyra år sedan. Men nu hade hon åkt tillbaka för att gifta sig med en man som bodde i lägret. Oil frågade om vi ville med och träffa den här vännen, vilket vi självklart ville. Däremot var vi lite osäkra på om vi skulle få komma in i lägret, men hon trodde inte att det var några problem.
Tyvärr var det visst problem. Vi hade inte skaffat oss ett speciellt tillstånd, vilket man var tvungen att ha om man var västerlänning. Alla andra kunde ta sig in hur som helst, det märks ju inte på deras utseende om de är flyktingar eller inte. Säkerheten var mycket hårdare gällande västerlänningar. Tydligen hade det hänt nån typ av "gemensam attack" eller nåt mot några västerlänningar för något år sedan. Därför denna regel. Hade man inte tillstånd skulle tydligen inte polisen kunna ingripa om något skulle hända(?!). Detta var verkligen typiskt, då vi hade ställt in oss på att få komma in! Dock fanns det en "säker del" av lägret dit vi kunde ta oss in. Det var typ en bro som skiljde området från själva lägret. Dit åkte vi för att besöka rektorn på en stor bibelskola som låg i denna del av lägret. Vi pratade med honom där ett tag, han kunde bra engelska (liksom de flesta från Burma). Sedan kom Oils kompis med sin man dit, eftersom vi inte fick ta oss till dem. Det var trevligt att prata med henne, hon ville bara prata svenska och verkade tycka att det var jätteroligt att vi var där.
Vi åt lunch på bibelskolan och efter det åkte Oil, Jin Jin och hennes man tillbaka in i själva lägret, medan Anaan stannade kvar med mig och Johanna i den säkra delen... Vi gick runt lite på området och blev bland annat visade till ett handikappscenter. Detta visade sig också bli en sån där händelse som vi inte alls var beredda på, men som blev ett starkt möte. Vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss innan, men vi gick med dit vi blev visade till. Det första jag såg när vi kom in var att det låg flera män i sängar, så gott som alla utan armar och vissa utan ben också. Jag blev lite överraskad, men det gick snabbt över. Vi fick sitta på stolar och alla kom fram och satte sig närmare för att vi hade kommit dit på besök. Jag märkte då också att samtliga, med undantag för en eller två, var helt blinda. Vi fick presentera oss själva och fråga lite frågor. Det bodde ungefär 17 personer på detta center. Samtliga hade fått sina skador av kriget, de hade blivit krigsskadade av exempelvis minor osv. De var mellan 15-66 år. Många utan familjer kvar. Centret fungerade lite som en skola, där de bland annat hade undervisning i musik och engelska. De uppmuntrades även till att bli så självständiga som möjligt och de fick även terapi om de behövde. De berättade att det bästa med att bo där var den gemenskapen de hade och när de fick besök.
När vi hade frågat klart så skulle de uppträda med en sång. Jag blev först orolig att det var Vi som skulle uppträda, men som tur var hörde jag fel. Det som hände ögonblicket senare vet jag inte om jag kan förklara riktigt. Alla ställde sig upp, sträckte på sig, harklade sig, och sen... sen började de sjunga. Det var utan tvekan det starkaste, mest inlevelsefulla och jag tror även bland det musikaliskt bästa jag upplevt, speciellt då det var så plötsligt och oväntat. Jag trillade seriöst nästan av stolen och var nära till tårarna. Nej, det går inte att beskriva bättre än så. Det var väldigt, väldigt bra helt enkelt.
Efter besöket gick vi runt lite på området, tittade bland annat på några killar som spelade takraw. Sedan åkte vi ut genom grinden och ställde oss och väntade vid "huvudingången" (där vi inte blev insläppta) på att Oil skulle komma tillbaka. Utanför ingången var det många människor som hängde. De får liksom hänga lite utanför området och kanske till och med åka iväg till någon marknad eller något liknande. Det var flera barn som var väldigt nyfikna på oss, men de höll sig lite på avstånd.
Utanför lägret...
Efter en lång väntan med lite fotande och så kom Oil tillslut tillbaka. Då åkte vi tillbaka till Anaans by. I hans by, liksom andra byar runt om Mae Sot bor det många människor som har lyckats "rymma" ut från flyktinglägret och nu lever utan tillstånd i Thailand. Det är jättevanligt. Hur som helst var det massa urgulliga barn i byn som hängde efter oss hela tiden!
Dagen efter åkte vi i alla fall tillbaka till Chiang Mai efter två väldigt spännade och upplevelserika dagar i buschen. En lite absurd sak som hände på vägen hem, då vi stannade i en check point var att en soldat, efter att han hade frågat några frågor till Anaan som körde, plötsligt stirrade argt rakt in i bilens bakre fönstret, när han upptäckte att vi satt där. Han kollade noga och länge supernära Johanna som blev som förstelnad! Sedan kollade han in i förarfönstret som var öppet rakt in på mig, lika surt. Jag kollade tillbaka och log lite smått nervöst... Sedan körde Anaan vidare. Det var en så ovanlig händelse, då soldaterna ofta släpper förbi en direkt så fort de ser att de sitte vita med i bilen. Det hela var så absurt att vi båda efter några sekunders tystnad inte kunde hålla oss för skratt! Vad hände liksom? Hahaha, absurt var ordet.
Det var allt om vår oförberedda resa som jag aldrig glömmet. Det är häftigt att få vara med om så mycket, trots att det ibland är jobbiga upplevelser.
/Louise
På fredagen (dagen efter att vi hade besökt barnhemmet), skulle vi åka till flyktinglägret Mae La (Thailands största flyktingläger, med många, många tusentals människor, omöjligt att säga exakt antal men över 50 000 i alla fall), som ligger i Mae Sot. Vi var inte förberedda på att vi skulle åka dit, eftersom vi inte hade hört något om det innan. Men tydligen skulle Oil besöka en vän i lägret. Den här vännen, som hette Jin Jin, hade flyttat (från ett flyktingläger) till Sverige för fyra år sedan. Men nu hade hon åkt tillbaka för att gifta sig med en man som bodde i lägret. Oil frågade om vi ville med och träffa den här vännen, vilket vi självklart ville. Däremot var vi lite osäkra på om vi skulle få komma in i lägret, men hon trodde inte att det var några problem.
 |
| Flyktinglägret Mae La |
Tyvärr var det visst problem. Vi hade inte skaffat oss ett speciellt tillstånd, vilket man var tvungen att ha om man var västerlänning. Alla andra kunde ta sig in hur som helst, det märks ju inte på deras utseende om de är flyktingar eller inte. Säkerheten var mycket hårdare gällande västerlänningar. Tydligen hade det hänt nån typ av "gemensam attack" eller nåt mot några västerlänningar för något år sedan. Därför denna regel. Hade man inte tillstånd skulle tydligen inte polisen kunna ingripa om något skulle hända(?!). Detta var verkligen typiskt, då vi hade ställt in oss på att få komma in! Dock fanns det en "säker del" av lägret dit vi kunde ta oss in. Det var typ en bro som skiljde området från själva lägret. Dit åkte vi för att besöka rektorn på en stor bibelskola som låg i denna del av lägret. Vi pratade med honom där ett tag, han kunde bra engelska (liksom de flesta från Burma). Sedan kom Oils kompis med sin man dit, eftersom vi inte fick ta oss till dem. Det var trevligt att prata med henne, hon ville bara prata svenska och verkade tycka att det var jätteroligt att vi var där.
 |
| Bibelskolan |
Vi åt lunch på bibelskolan och efter det åkte Oil, Jin Jin och hennes man tillbaka in i själva lägret, medan Anaan stannade kvar med mig och Johanna i den säkra delen... Vi gick runt lite på området och blev bland annat visade till ett handikappscenter. Detta visade sig också bli en sån där händelse som vi inte alls var beredda på, men som blev ett starkt möte. Vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss innan, men vi gick med dit vi blev visade till. Det första jag såg när vi kom in var att det låg flera män i sängar, så gott som alla utan armar och vissa utan ben också. Jag blev lite överraskad, men det gick snabbt över. Vi fick sitta på stolar och alla kom fram och satte sig närmare för att vi hade kommit dit på besök. Jag märkte då också att samtliga, med undantag för en eller två, var helt blinda. Vi fick presentera oss själva och fråga lite frågor. Det bodde ungefär 17 personer på detta center. Samtliga hade fått sina skador av kriget, de hade blivit krigsskadade av exempelvis minor osv. De var mellan 15-66 år. Många utan familjer kvar. Centret fungerade lite som en skola, där de bland annat hade undervisning i musik och engelska. De uppmuntrades även till att bli så självständiga som möjligt och de fick även terapi om de behövde. De berättade att det bästa med att bo där var den gemenskapen de hade och när de fick besök.
När vi hade frågat klart så skulle de uppträda med en sång. Jag blev först orolig att det var Vi som skulle uppträda, men som tur var hörde jag fel. Det som hände ögonblicket senare vet jag inte om jag kan förklara riktigt. Alla ställde sig upp, sträckte på sig, harklade sig, och sen... sen började de sjunga. Det var utan tvekan det starkaste, mest inlevelsefulla och jag tror även bland det musikaliskt bästa jag upplevt, speciellt då det var så plötsligt och oväntat. Jag trillade seriöst nästan av stolen och var nära till tårarna. Nej, det går inte att beskriva bättre än så. Det var väldigt, väldigt bra helt enkelt.
Efter besöket gick vi runt lite på området, tittade bland annat på några killar som spelade takraw. Sedan åkte vi ut genom grinden och ställde oss och väntade vid "huvudingången" (där vi inte blev insläppta) på att Oil skulle komma tillbaka. Utanför ingången var det många människor som hängde. De får liksom hänga lite utanför området och kanske till och med åka iväg till någon marknad eller något liknande. Det var flera barn som var väldigt nyfikna på oss, men de höll sig lite på avstånd.
 |
| Barn som spelar takraw |
 |
| Bron över till andra sida, som vi inte fick gå över.. |
Utanför lägret...
Efter en lång väntan med lite fotande och så kom Oil tillslut tillbaka. Då åkte vi tillbaka till Anaans by. I hans by, liksom andra byar runt om Mae Sot bor det många människor som har lyckats "rymma" ut från flyktinglägret och nu lever utan tillstånd i Thailand. Det är jättevanligt. Hur som helst var det massa urgulliga barn i byn som hängde efter oss hela tiden!
Dagen efter åkte vi i alla fall tillbaka till Chiang Mai efter två väldigt spännade och upplevelserika dagar i buschen. En lite absurd sak som hände på vägen hem, då vi stannade i en check point var att en soldat, efter att han hade frågat några frågor till Anaan som körde, plötsligt stirrade argt rakt in i bilens bakre fönstret, när han upptäckte att vi satt där. Han kollade noga och länge supernära Johanna som blev som förstelnad! Sedan kollade han in i förarfönstret som var öppet rakt in på mig, lika surt. Jag kollade tillbaka och log lite smått nervöst... Sedan körde Anaan vidare. Det var en så ovanlig händelse, då soldaterna ofta släpper förbi en direkt så fort de ser att de sitte vita med i bilen. Det hela var så absurt att vi båda efter några sekunders tystnad inte kunde hålla oss för skratt! Vad hände liksom? Hahaha, absurt var ordet.
Det var allt om vår oförberedda resa som jag aldrig glömmet. Det är häftigt att få vara med om så mycket, trots att det ibland är jobbiga upplevelser.
/Louise
En oförberedd och oförglömlig resa till slummen - del 1
Besöket på barnhemmet
I förra veckan ringde vår vän Oil och frågade om vi ville följa med till hennes man, Anaans, by. Vi tackade ja, men visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Vi tänkte att "en resa till en by är ju alltid roligt och upplevelesrikt". Och upplevelserikt blev det minst sagt. Så i torsdags åkte vi med till byn. Det visade sig att det skulle bli en lång resa. Byn han kom ifrån låg nämligen nere i Mae Sot-området (vid den gränsstad till Burma dit vi åkte i slutet av januari för att försöka förlänga våra visum, förgäves, eftersom gränsövergången var stängd (vilket den förövrigt fortfarande är)). Det var hur som helst cirka 6 timmars bilresa från Chiang Mai.
På vägen längst gränsen till Burma (speciellt nere vid Mae Sot) är det väldigt många check points. På ett sätt kan man ju säga att det behövs eftersom det förigår mycket människohandel och droghandel i dessa områden. Baksidan av dess "säkerhetsåtgärder" är dock att de är kränkande, diskriminerande, då det endast är vissa som blir utfrågade och undersöks. Främst karener och andra minoritetsgrupper. Det förekommer även ofta att polisen/soldaterna uttnyttjar sin maktposition gentemot dessa människor och till exempel säger att det kostar pengar att ta sig förbi (vilket det självklart inte gör). Vi, som är vita blir dock aldrig frågade om något och behöver aldrig visa upp våra pass. Orättvist och diskriminerande är vad det är.
I alla fall så åkte vi inte direkt till Anaans by, utan vi skulle göra ett besök på en skola/barnhem först. Jag var inte alls beredd på vad vi skulle får se där. Jag blev chockad för att det var så fattigt och ja.. jag vet inte vad jag ska säga, det var svårt. Jag skriver upp lite informationom om verksamheten istället:
- Verksamheten som hette "Children Development Training Center" fick inte kallas för skola eftersom den inte fick stöd av staten, det kallades istället för "lärocenter".
- På "lärocentret"/barnhemmet bodde det ca. 370 barn mellan 3-16 år.
- Alla barn var karener från Burma som hade blivit ditskickade på grund av kriget; p.g.a att det inte är tryggt hemma, p.g.a att de får tillgång till mat och en plats att sova på, p.g.a att de får en slags utbildningen, en del av barnens föräldrar har dött i kriget, osv.
- 20 lärare/ansvariga arbetar på skolan. Dock inga thailändska lärare (lönen är för dålig), undervisningen sker därför på burmesiska (burmesiska används ändå mer än thai i Mae Sot-området)
- De ämnen barnen undervisades i var: naturvetenskap, matte, burmesiska, thai, engelska och karen
- Barnen har varken medborgarskap i Burma eller Thailand och är därför inte tillåtna att resa någonstans eller egentligen, vara någonstans. Det fanns endast ett sjukhus i närheten som tog emot barnen, om de är tillräckligt sjuka.
- De hade några sponsorsorganisationer, men stödet har sjunkigt och sedan jul har de inte haft råd att ge barnen mat tre gånger om dagen. De äter därför bara frukost och middag. Och de äter endast kött två gånger i veckan.
- Sovhyddorna var i mycket dåligt skick: trångt, smutsigt och fullt med hål i golv, väggar och tak. Förrutom brist på plats hade de även brist på filtar och myggnät.
- Alla barn är välkomna, vilket självklart gör det svårt att få ihop ekonomin
Det var hemskt att se vilken levnadsstandard dessa barn lever under. Men ännu hemskare är att för dem är denna standard mycket bättre än där de kommer ifrån. "Hemma" måste de antagligen flytta runt då soldaterna jagar bort dem från sina byar. Det är deras verklighet. Jag är därför glad att "Children Development Training Center" finns. Det är en jättebra verksamhet, men den är verkligen i behov av ekonomiskt stöd!
I förra veckan ringde vår vän Oil och frågade om vi ville följa med till hennes man, Anaans, by. Vi tackade ja, men visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Vi tänkte att "en resa till en by är ju alltid roligt och upplevelesrikt". Och upplevelserikt blev det minst sagt. Så i torsdags åkte vi med till byn. Det visade sig att det skulle bli en lång resa. Byn han kom ifrån låg nämligen nere i Mae Sot-området (vid den gränsstad till Burma dit vi åkte i slutet av januari för att försöka förlänga våra visum, förgäves, eftersom gränsövergången var stängd (vilket den förövrigt fortfarande är)). Det var hur som helst cirka 6 timmars bilresa från Chiang Mai.
På vägen längst gränsen till Burma (speciellt nere vid Mae Sot) är det väldigt många check points. På ett sätt kan man ju säga att det behövs eftersom det förigår mycket människohandel och droghandel i dessa områden. Baksidan av dess "säkerhetsåtgärder" är dock att de är kränkande, diskriminerande, då det endast är vissa som blir utfrågade och undersöks. Främst karener och andra minoritetsgrupper. Det förekommer även ofta att polisen/soldaterna uttnyttjar sin maktposition gentemot dessa människor och till exempel säger att det kostar pengar att ta sig förbi (vilket det självklart inte gör). Vi, som är vita blir dock aldrig frågade om något och behöver aldrig visa upp våra pass. Orättvist och diskriminerande är vad det är.
I alla fall så åkte vi inte direkt till Anaans by, utan vi skulle göra ett besök på en skola/barnhem först. Jag var inte alls beredd på vad vi skulle får se där. Jag blev chockad för att det var så fattigt och ja.. jag vet inte vad jag ska säga, det var svårt. Jag skriver upp lite informationom om verksamheten istället:
- Verksamheten som hette "Children Development Training Center" fick inte kallas för skola eftersom den inte fick stöd av staten, det kallades istället för "lärocenter".
- På "lärocentret"/barnhemmet bodde det ca. 370 barn mellan 3-16 år.
- Alla barn var karener från Burma som hade blivit ditskickade på grund av kriget; p.g.a att det inte är tryggt hemma, p.g.a att de får tillgång till mat och en plats att sova på, p.g.a att de får en slags utbildningen, en del av barnens föräldrar har dött i kriget, osv.
- 20 lärare/ansvariga arbetar på skolan. Dock inga thailändska lärare (lönen är för dålig), undervisningen sker därför på burmesiska (burmesiska används ändå mer än thai i Mae Sot-området)
- De ämnen barnen undervisades i var: naturvetenskap, matte, burmesiska, thai, engelska och karen
- Barnen har varken medborgarskap i Burma eller Thailand och är därför inte tillåtna att resa någonstans eller egentligen, vara någonstans. Det fanns endast ett sjukhus i närheten som tog emot barnen, om de är tillräckligt sjuka.
- De hade några sponsorsorganisationer, men stödet har sjunkigt och sedan jul har de inte haft råd att ge barnen mat tre gånger om dagen. De äter därför bara frukost och middag. Och de äter endast kött två gånger i veckan.
- Sovhyddorna var i mycket dåligt skick: trångt, smutsigt och fullt med hål i golv, väggar och tak. Förrutom brist på plats hade de även brist på filtar och myggnät.
- Alla barn är välkomna, vilket självklart gör det svårt att få ihop ekonomin
Det var hemskt att se vilken levnadsstandard dessa barn lever under. Men ännu hemskare är att för dem är denna standard mycket bättre än där de kommer ifrån. "Hemma" måste de antagligen flytta runt då soldaterna jagar bort dem från sina byar. Det är deras verklighet. Jag är därför glad att "Children Development Training Center" finns. Det är en jättebra verksamhet, men den är verkligen i behov av ekonomiskt stöd!
 |
| En av sovhyddorna. Vad ska man säga? Detta är verkligheten. |
 |
| Sex föräldralösa syskon |
 |
| Fina barn |
Fred/ Louise
tisdag 3 maj 2011
Ojojoj, vad mycket att blogga om...
Har haft riktigt fullt upp på sistone! Nu är det så mycket att blogga om så jag vet inte var jag ska börja... Men jag har skrivit en liten lista. Så, under kommande dagar ska jag blogga om:
- Resan till Mae Sot (slumområden, fattigdom, checkpoints, besök på barnhem, flyktingläger, o många intressanta och gripande möten)
- Sista besöket i Mae Sariang och avskeden
- Någon slags reflektion över min tid i Thailand
Så nu vet ni vad ni har att vänta!
- Resan till Mae Sot (slumområden, fattigdom, checkpoints, besök på barnhem, flyktingläger, o många intressanta och gripande möten)
- Sista besöket i Mae Sariang och avskeden
- Någon slags reflektion över min tid i Thailand
Så nu vet ni vad ni har att vänta!
tisdag 26 april 2011
Sånt som händer sista tiden
Tiden drar verkligen ihop sig nu och snart är jag tillbaka i Sverige igen. Under vår tid i Thailand har vi inte turistat speciellt mycket, vi känner ju oss hemma här. Men nu är det mindre än tre veckor kvar innan vi far hem till Sverige så då kommer man på allt vi borde göra. Så redan imorgon bär det av ut på rafting och elefanttur i djungeln. Turistigt, ja, men det är meningen! Jag antar att man inte inte får ha varit i Thailand utan att ha ridit elefant, och vi har ju varit här i åtta månader snart, så det börjar bli dags nu. Sen vet jag inte vilka fler turistiga saker vi kan hinna med, vi har tänkt att kanske gå en matlagningskurs och lära oss laga riktig thaimat, om vi har tid!
Hur som helst är schemat ganska speckat nu de sista veckorna. Imorn rafting, på torsdag ska vi med våra vänner Oil och Anaan till Anaans by och stanna där i två dagar. Sedan behöver vi så fort som möjligt ta oss till Mae Sariang, besöka minst en by i närheten, samt åka till Sop Moei och ta avsked där. Vi ska självklart även ta avsked från hostelfamiljen i Mae Sariang, vår familj här i Thailand skulle man kunna säga, innan vi åker tillbaka till Chiang Mai. Sedan när vi kommer tillbaka till Chiang Mai har vi fortfarande saker vi behöver, vi har självklart även många vi behöver ta avsked av. Och sedan ska vi åka med vår handledare Ladda till hennes by. Sedan bär det av till Sverige den 15:e maj, vilket är väldigt snart. Jag både längtar och fasar lite inför det. Men nu ska jag koncentrera mig på den tiden jag har kvar här, innan den försvinner!
Kram Louise
Hur som helst är schemat ganska speckat nu de sista veckorna. Imorn rafting, på torsdag ska vi med våra vänner Oil och Anaan till Anaans by och stanna där i två dagar. Sedan behöver vi så fort som möjligt ta oss till Mae Sariang, besöka minst en by i närheten, samt åka till Sop Moei och ta avsked där. Vi ska självklart även ta avsked från hostelfamiljen i Mae Sariang, vår familj här i Thailand skulle man kunna säga, innan vi åker tillbaka till Chiang Mai. Sedan när vi kommer tillbaka till Chiang Mai har vi fortfarande saker vi behöver, vi har självklart även många vi behöver ta avsked av. Och sedan ska vi åka med vår handledare Ladda till hennes by. Sedan bär det av till Sverige den 15:e maj, vilket är väldigt snart. Jag både längtar och fasar lite inför det. Men nu ska jag koncentrera mig på den tiden jag har kvar här, innan den försvinner!
Kram Louise
måndag 25 april 2011
"Jag vill om du vågar"!
Hellu!
Idag har vi haft en shoppingdag p vrt kra Airport Plaza. Man kan sga att det var "infr Sverige-kp". Inte fr att jag har mycket pengar eller s just nu men jag tnker att klder kommer jag att behva nr jag kommer tillbaka till Sverige (kommer behva slnga eller ge bort typ hlften av alla klder jag har fr att de r sslitna) och detr ju riktigt billigt hr om man jamfr med Sverige, sdet ar ju vrt det. Det blev en sommarklnning och shorts bland annat. Riktigt n
Dagens konstigaste var utan tvekan nr jag stod i provhytten och pltsligt hrde svenska i hgtalarna. Det visade sig vara Pernilla Wahlgren med lten "Jag vill om du vgar". Alltskan ni fatta hur chockad jag blev eller? Jag typ "Johanna, hr du?!" Hur i heeeeeela vrlden kom den till ett shopping mall som Airport Plaza i Chiang Mai?! En riktig B:ig schlagerlt p svenska. Det var liksom den blandat med en massa amerikanska ltar. Varfr just den lten av alla? Det finns ju faktiskt ganska mBra underligt var det i alla fall!!
Och ja, bara fr att jagr svensk och hrde en svensk lt kunde jag sjlvklart inte riktigt hlla mig frsjunga med och har sedan haft lten phjrnan resten av dagen. Ssvensk jagr!
Eh ja, det var dagens inl
Idag har vi haft en shoppingdag p vrt kra Airport Plaza. Man kan sga att det var "infr Sverige-kp". Inte fr att jag har mycket pengar eller s just nu men jag tnker att klder kommer jag att behva nr jag kommer tillbaka till Sverige (kommer behva slnga eller ge bort typ hlften av alla klder jag har fr att de r sslitna) och detr ju riktigt billigt hr om man jamfr med Sverige, sdet ar ju vrt det. Det blev en sommarklnning och shorts bland annat. Riktigt n
Dagens konstigaste var utan tvekan nr jag stod i provhytten och pltsligt hrde svenska i hgtalarna. Det visade sig vara Pernilla Wahlgren med lten "Jag vill om du vgar". Alltskan ni fatta hur chockad jag blev eller? Jag typ "Johanna, hr du?!" Hur i heeeeeela vrlden kom den till ett shopping mall som Airport Plaza i Chiang Mai?! En riktig B:ig schlagerlt p svenska. Det var liksom den blandat med en massa amerikanska ltar. Varfr just den lten av alla? Det finns ju faktiskt ganska mBra underligt var det i alla fall!!
Och ja, bara fr att jagr svensk och hrde en svensk lt kunde jag sjlvklart inte riktigt hlla mig frsjunga med och har sedan haft lten phjrnan resten av dagen. Ssvensk jagr!
Eh ja, det var dagens inl
lördag 23 april 2011
Påsk?
Jag upptäckte igår, på Facebook, att det faktiskt är påsk nu ju! Snacka om att man är borta här, speciellt nu när vi hade varit i byn. Påsken firas ju inte direkt som i Sverige här, som ni förstår. Inga påskägg har vi ätit, men vi firade i alla fall med att köpa lite dyrt västerlänskt godis. Och sedan på kvällen avnjöt vi en timmas oljemassage! (tyå vår andra massage här i Thailand, pinsamt nog). Men nu får det nog bli massage lite oftare tror jag!
Det var vår påskafton det ja! Men jag hoppas i alla fall att alla ni där hemma får en riktigt bra påskhelg!
Glad påsk! /Louise
Det var vår påskafton det ja! Men jag hoppas i alla fall att alla ni där hemma får en riktigt bra påskhelg!
Glad påsk! /Louise
Kära återseenden i byn Sob kong!
Den 15:e april åkte vi som jag skrev förrut till Mae Sariang för att där möta upp hostelfamiljen och åka till byn Sob kong. De var inte där när vi kom, så vi fick sova ensamma på hostlet. 3 nätter blev det, utan vatten och sånt, men det gick bra. Men vi var väldigt irriterade på Aphirak som hade glömt bort oss och inte kom tillbaka i tid som vi hade bestämt! Den 17:e ringde vi till byn och frågade om de kunde hämta oss nästa dag om vi tog oss så långt vi kunde på vägen, om inte Aphirak hade kommit tillbaka än. Men så den 18:en på morgonen ringer han plötsligt. Han låter precis som vanligt, frågar vart vi är och så säger han att de tänkte åka till Sob kong idag och frågar om vi vill följa med. OM vi vill följa med, JA, det ville vi! Han förstod uppenbarligen inte att vi hade väntat på honom, förvirrade människa..! Haha!
Vi åkte i alla fall till Sob kong, byn där nio elever kommer ifrån. Det var så roligt att se dem igen! Vi fick bo i två av våra elevers (systrars) hus. Deras pappa var läkaren i byn så det var definitivt det finaste huset. Vi blev väl omhändertagna och fick den bästa bymaten vi någonsin fått!
I byn fanns det en flod som vi badade varje dag i. Annars sysselsatte vi oss typ med att besöka olika hus och bara umgås med elever och alla andra trevliga människor! Vi åkte även till en annan by som låg väldigt nära, och hälsade på några andra av våra elever.
Men tiden står verkligen stilla i byarna, man har ingen tidsuppfattning alls! Men det var härligt ändå. Vi var i byn i fem dagar, den 21:a åkte vi tillbaka till Mae Sariang och sedan vidare till Chiang Mai.
Det var en härlig byvecka, men det var skönt att komma tillbaka till Chiang Mai, sova i en säng för en gångs skull och INTE äta ris till frukost! Vi räknade ut att vi ätit ris i minst 10 dagar i sträck frukost-middag-kväll. Så nu passar vi på att äta västerlänsk mat när vi väl är i Chiang Mai! :)
Vi åkte i alla fall till Sob kong, byn där nio elever kommer ifrån. Det var så roligt att se dem igen! Vi fick bo i två av våra elevers (systrars) hus. Deras pappa var läkaren i byn så det var definitivt det finaste huset. Vi blev väl omhändertagna och fick den bästa bymaten vi någonsin fått!
I byn fanns det en flod som vi badade varje dag i. Annars sysselsatte vi oss typ med att besöka olika hus och bara umgås med elever och alla andra trevliga människor! Vi åkte även till en annan by som låg väldigt nära, och hälsade på några andra av våra elever.
Men tiden står verkligen stilla i byarna, man har ingen tidsuppfattning alls! Men det var härligt ändå. Vi var i byn i fem dagar, den 21:a åkte vi tillbaka till Mae Sariang och sedan vidare till Chiang Mai.
Det var en härlig byvecka, men det var skönt att komma tillbaka till Chiang Mai, sova i en säng för en gångs skull och INTE äta ris till frukost! Vi räknade ut att vi ätit ris i minst 10 dagar i sträck frukost-middag-kväll. Så nu passar vi på att äta västerlänsk mat när vi väl är i Chiang Mai! :)
 |
| Vår elev Manida försökte lära oss hantverk, som alla karenkvinnor är så bra på! |
 |
| Johanna med en väldigt söt karentant |
 |
| Vi med familjen vi bodde hos |
Songkran!
Songkran är den galnaste högtiden jag har någonsin har varit med om! Det är en stor vattenfestival som firas i hela Thailand (och även Burma och Laos) mellan den 13-15 april. Det är självklart från början en religiös högtid, men har nu blivit en riktig festar-tillställning skulle man kunna säga. Man firar det nya året (som enligt thaitradition infaller i april) och man firar det då med att bli ren (=skvätta vatten på varandra). Enligt thaitraditionen är det även ett tillfälle att umgås med familjen och uppvakta de äldre.
Songkran är alltså en stor högtid, och numera ett enda stort vattenkrig där alla deltar. Alla skvätter vatten på alla, det är helt galet. Vill man inte bli blöt så stannar man helt enkelt inne, ingen kommer undan. I Chiang Mai firas det mest i hela landet (som de flesta högtider) och Songkran firades nog i närmare 2 veckor istället för 3 dagar! Det var helt smockat med turister under dessa dagar också. Självklart är vi vita lite(!) extra utsatta och alla tyckte det var jättekul att dränka "farangerna" med vatten! Längst vallgraven i staden var det allra värst, det var helt smickat med folk och alla hällde hinkar med vatten på varandra, helt galet verkligen! Det var många som hade is i vattnet så att det skulle bli extra kallt också! Många satt på bilflak med tunnor med isvatten i och bara hällde ut över alla människor.
Jag fick en rolig överraskning då en Songteaw med en massa munkar åkte förbi och en munk skvätte vatten på oss. Vad chockad jag blev! Ingen vanlig syn direkt, men väldigt kul!
Den här högtiden var verkligen rolig och jag är glad att vi kunde vara med och fira lite! Jag rekommenderar verkligen att komma till Chiang Mai under Songkran!
Jag tog inte med kameran ut, det skulle inte ha slutat bra. Alla som var ute var tvugna att ha pengar och andra värdesaker i påsar, även om man inte tänkte bli blöt, för blöt blev man oavsätt! Folk kastade liksom in vatten i bilar och allt. Hur som helst har jag alltså inga bilder men jag lånade en från google för att visa lite hur det kan se ut:
Songkran är alltså en stor högtid, och numera ett enda stort vattenkrig där alla deltar. Alla skvätter vatten på alla, det är helt galet. Vill man inte bli blöt så stannar man helt enkelt inne, ingen kommer undan. I Chiang Mai firas det mest i hela landet (som de flesta högtider) och Songkran firades nog i närmare 2 veckor istället för 3 dagar! Det var helt smockat med turister under dessa dagar också. Självklart är vi vita lite(!) extra utsatta och alla tyckte det var jättekul att dränka "farangerna" med vatten! Längst vallgraven i staden var det allra värst, det var helt smickat med folk och alla hällde hinkar med vatten på varandra, helt galet verkligen! Det var många som hade is i vattnet så att det skulle bli extra kallt också! Många satt på bilflak med tunnor med isvatten i och bara hällde ut över alla människor.
Jag fick en rolig överraskning då en Songteaw med en massa munkar åkte förbi och en munk skvätte vatten på oss. Vad chockad jag blev! Ingen vanlig syn direkt, men väldigt kul!
Den här högtiden var verkligen rolig och jag är glad att vi kunde vara med och fira lite! Jag rekommenderar verkligen att komma till Chiang Mai under Songkran!
Jag tog inte med kameran ut, det skulle inte ha slutat bra. Alla som var ute var tvugna att ha pengar och andra värdesaker i påsar, även om man inte tänkte bli blöt, för blöt blev man oavsätt! Folk kastade liksom in vatten i bilar och allt. Hur som helst har jag alltså inga bilder men jag lånade en från google för att visa lite hur det kan se ut:
Vad mycket man får vara med om på en konferens!
Den 5-9 april var vi på TKBC:s (Thailand Karen Baptist Convention) årliga konferens. Det var drygt 3500 människor med så vi kände oss lite vilsna. Men vi träffade många vi träffat förrut så det var trevligt! Det var dock väldigt många som kom fram till oss och sa något i stilen med "Hello! Do you remeber me?" Och det kan bli så pinsamt, för det är omöjligt för oss att känna igen alla vi har sett/träffat förrut. Man börjar tänka febrilt "I vilket sammanhang har jag sett den här människan förrut?!" Men när de berättar vart vi har setts förrut brukar det klarna. Men lite svårt att minnas ibland alltså!
Förrutom alla möten/samanträden vi satt med och lyssnade på så hjälpte vi TKBC youth att sälja t-shirts och andra grejer och så kollade vi på sportturneringarna (fotboll/volleyboll/takraw) och så. Vi träffade några av våraelever på konferensen, som kommer från byn Kathoki, de var med i både sport och musiktävlingarna. Det var väldigt mysigt och vi umgicks med dem när vi kunde.
En rolig sak var att jag och Johanna fick agera "internationella domare" i en stor stor musiktävling en kväll där tio kvinnokörer från olika distrikt skulle sjunga samma låt. Vi fick i uppgift att bedöma "klädsel", "självförtroende", "energi" och "samspel i sång". Haha värsta hedersuppdraget kändes det som, men det var väldigt kul!
En annan komisk grej var att jag och Johanna hade VIP-kort på konferensen, som var till för missionärer, så vi räknades tydligen in i det facket, hahah!
En dag åkte vi på utflykt ("bay tiaw") till ett vattenfall som låg i närheten. Där hittade vi våra Kathoki-elever bland annat. Så fort vi kom i vattnet upptäckte vi att de äldre, som kunde simma (bland annat ledarna) hade en liten lek för sig, som gick ut på att dra ut småtjejerna, som inte kunde simma, på djupt vatten för att sedan dra ner dem under vattnet. Ansvarsfulla ledare va?! Jag blev förvånad att de gjorde så och att ingen agerade. Så när jag såg den första livrädda tjejen som blev utdragen simmade jag fort dit, slet loss henne och drog med henne in på det grunda igen. Hon var panikslagen stackarn! Sedan fortsatte det i samma stil och jag och Johanna fick agera livräddare resten av tiden! Det var nog ganska ovanligt att vi gjorde som vi gjorde, vi var liksom de enda som agerade. Men tjejerna var nog väldigt tacksamma i alla fall. Både jag och Johanna hade tre-fyra tjejer på oss som ville ha skydd! Vi hjälpte även dem att hämnas på killarna, som inte fick göra något mot oss mer än att stänka. Haha ibland får man utnyttja sin ställning! ;) Det var nog tur att vi kom dit i alla fall och kunde agera lite ledare, i brist på andra ansvarstagande vuxna... ;) Det var liksom ingen som tänkte på riskerna, inte ens hälften av alla kunde nog simma, ändå hoppasde folk från klipporna och allt. Men det gick bra! :)
Hur som helst så tycker jag att konferensen var väldigt bra, vi träffade många trevliga och intressanta människor. Det är många som kommer fram och pratar med oss vilket är roligt. Man träffar många människor som kommer från Burma och alla har en egen historia att berätta. Till exempel pratade vi med kille som bodde i ett flyktingläger här i Thailand. Han var den första jag träffat som sa att han kom från Karenstaten, inte Burma. Han var övertygad om att han skulle tillbaka dit och att han bara bodde i Thailand tillfälligt. Men han berättade också att situationen i Karenstaten är väldigt svår, det pågår ju ett krig och de burmesiska soldaterna har makten. Det är starka berättelser när man får höra dem från människor som upplevt det själva. Men det känns fortfarande väldigt overkligt, det som pågår händer så nära oss...
Sista dagen åkte vi hem med en vän som skulle till Chiang Mai, under resans gång hände flera konstigt saker. Bland annat märkte vi att den stora vattenfestivalen, Song kran höll på att sätta igång. Det stod nämligen barn längst vägen med hinkar och vattenslangar och skvätte ner oss. Vi satt inne i bilen så vi blev inte så drabbade, förrutom den gången då han som körde saktade ner och fönstrerna var öppna. Då kastade de in vattnet i bilen och vi blev heeelt dränkta! Smart! Vi hade dock fem killar med på flaket som blev väääääldigt blöta under hela vägen stackarna... En annan konstig sak som hände under hemresan var att han som körde faktiskt somnade. Det läskiga var att vi var så nära floden då. Men det gick bra som tur var, han körde av vägen och sedan tillbaka. Sedan fick han stanna och sova lite innan vi fortsatte igen... Då satt jag och Johanna och pratade pratade med honom resten av resan!
Nu blev det ett väldigt långt inlägg! Jag hoppas ändå att ni orkar läsa allt jag har att berätta ;)
Kram på er/ Louise
Förrutom alla möten/samanträden vi satt med och lyssnade på så hjälpte vi TKBC youth att sälja t-shirts och andra grejer och så kollade vi på sportturneringarna (fotboll/volleyboll/takraw) och så. Vi träffade några av våraelever på konferensen, som kommer från byn Kathoki, de var med i både sport och musiktävlingarna. Det var väldigt mysigt och vi umgicks med dem när vi kunde.
 |
| Takraw (typ volleyboll med allt utom händerna) Killarna är verkligen sjuuukt viga i det här landet. |
 |
| Matdax! Måste säga att det inte var någon vidare mat.. Kunde tyvärr inte äta mycket alls av det vi fick under veckan! |
En rolig sak var att jag och Johanna fick agera "internationella domare" i en stor stor musiktävling en kväll där tio kvinnokörer från olika distrikt skulle sjunga samma låt. Vi fick i uppgift att bedöma "klädsel", "självförtroende", "energi" och "samspel i sång". Haha värsta hedersuppdraget kändes det som, men det var väldigt kul!
 |
| Traditionell karendans med barn som skuttar runt, killar i kjol, en Thaiflagga, en Karenflagga och en bild på kungen |
 |
| En lite udda grupp som vi har sett vid flera tillfällen. Jag tror att de sysslar med lite av varje...Skulle kunna kalla dem för någon slags "freds-kärleksarmé sekt" Haha, udda är de iaf! |
En annan komisk grej var att jag och Johanna hade VIP-kort på konferensen, som var till för missionärer, så vi räknades tydligen in i det facket, hahah!
En dag åkte vi på utflykt ("bay tiaw") till ett vattenfall som låg i närheten. Där hittade vi våra Kathoki-elever bland annat. Så fort vi kom i vattnet upptäckte vi att de äldre, som kunde simma (bland annat ledarna) hade en liten lek för sig, som gick ut på att dra ut småtjejerna, som inte kunde simma, på djupt vatten för att sedan dra ner dem under vattnet. Ansvarsfulla ledare va?! Jag blev förvånad att de gjorde så och att ingen agerade. Så när jag såg den första livrädda tjejen som blev utdragen simmade jag fort dit, slet loss henne och drog med henne in på det grunda igen. Hon var panikslagen stackarn! Sedan fortsatte det i samma stil och jag och Johanna fick agera livräddare resten av tiden! Det var nog ganska ovanligt att vi gjorde som vi gjorde, vi var liksom de enda som agerade. Men tjejerna var nog väldigt tacksamma i alla fall. Både jag och Johanna hade tre-fyra tjejer på oss som ville ha skydd! Vi hjälpte även dem att hämnas på killarna, som inte fick göra något mot oss mer än att stänka. Haha ibland får man utnyttja sin ställning! ;) Det var nog tur att vi kom dit i alla fall och kunde agera lite ledare, i brist på andra ansvarstagande vuxna... ;) Det var liksom ingen som tänkte på riskerna, inte ens hälften av alla kunde nog simma, ändå hoppasde folk från klipporna och allt. Men det gick bra! :)
 |
| Baad! (här väldigt lugnt) |
Hur som helst så tycker jag att konferensen var väldigt bra, vi träffade många trevliga och intressanta människor. Det är många som kommer fram och pratar med oss vilket är roligt. Man träffar många människor som kommer från Burma och alla har en egen historia att berätta. Till exempel pratade vi med kille som bodde i ett flyktingläger här i Thailand. Han var den första jag träffat som sa att han kom från Karenstaten, inte Burma. Han var övertygad om att han skulle tillbaka dit och att han bara bodde i Thailand tillfälligt. Men han berättade också att situationen i Karenstaten är väldigt svår, det pågår ju ett krig och de burmesiska soldaterna har makten. Det är starka berättelser när man får höra dem från människor som upplevt det själva. Men det känns fortfarande väldigt overkligt, det som pågår händer så nära oss...
Sista dagen åkte vi hem med en vän som skulle till Chiang Mai, under resans gång hände flera konstigt saker. Bland annat märkte vi att den stora vattenfestivalen, Song kran höll på att sätta igång. Det stod nämligen barn längst vägen med hinkar och vattenslangar och skvätte ner oss. Vi satt inne i bilen så vi blev inte så drabbade, förrutom den gången då han som körde saktade ner och fönstrerna var öppna. Då kastade de in vattnet i bilen och vi blev heeelt dränkta! Smart! Vi hade dock fem killar med på flaket som blev väääääldigt blöta under hela vägen stackarna... En annan konstig sak som hände under hemresan var att han som körde faktiskt somnade. Det läskiga var att vi var så nära floden då. Men det gick bra som tur var, han körde av vägen och sedan tillbaka. Sedan fick han stanna och sova lite innan vi fortsatte igen... Då satt jag och Johanna och pratade pratade med honom resten av resan!
Nu blev det ett väldigt långt inlägg! Jag hoppas ändå att ni orkar läsa allt jag har att berätta ;)
Kram på er/ Louise
lördag 16 april 2011
Yes, jag lever
Hej! Jag har inte skrivit på länge eftersom jag har haft så mycket att göra! Kortfattat har jag varit på konferenser, ungdomsläger och firat Songkran.Vi har med andra ord rest runt en helt del mellan byar och Chiang Mai. Mer om detta senare. Och för tillfället är vi nu i Mae Sariang, vår gamla stad... Men vi planerar inte att stanna länge. I själva verket hade vi tänkt att åka till en by med hostelfamiljen så fort vi kom hit. MEN problemet är att de inte hade kommit tillbaka till hostlet än, utan de var fortfarande i en annan by. Så igår när vi kom fram till hostlet vid tio-tiden på kvällen, möttes vi till vår stora förvåning utav ett äldre främmande par. Vi var osäkra på om de visste att vi skulle sova där, så vi frågade snällt om vi fick det. Det gick bra och de var väldigt trevliga, om än väldigt svåra att förstå, och de förstod inte heller oss så bra. Men vi drog slutsatsen att de var grannar som vaktade hostlet medan familjen var borta. Så nu turas vi om att vakta hostlet typ...
Det jobbiga med att bo ensamma på hostlet är för det första att vi inte har någon mat eller vatten (förrutom lite brunnsvatten som är mindre fräscht) så vi måste åka till stan ganska ofta. Det andra problemet är att det är så långt att gå till stan, vi har inga fungerade cyklar och det finns ju inte direkt någon taxi att ta... Jobbigt!
Dagen har hur som helst spenderats åt att vänta, vänta och vänta på att familjen ska komma tillbaka. Det går inte att nå dem på telefon och vi kan inte ringa till byn de är i. Kanske har de glömt oss eller så trivs de så bra där de är att de stannar lite extra länge... Man vet aldrig med karener när det gäller planering..! Ingen vet någonting mer än att de sammanlagt ska vara borta i två veckor. Men till oss har de sagt att de ska komma hem emellanåt (15:e-16:e) så att vi kan åka med dem. Så vi hoppas verkligen att de kommer imorgon! Gör de inte det, få vi helt enkelt lösa det på något annat sätt. På nåt sätt ska vi i alla fall ta oss till Sobkong så att vi får träffa några av våra fina elever igen!
Just nu sitter vi på en resturang med wifi men ska nog tillbaka till hostlet snart. Det är verkligen inte lika kul att vara på hostlet nu när det är helt folktomt! Det finns inget att göra så vi hänger lite på ett av våra favvo-matställen. Vår fina handledare Ladda samt några andra vi har pratat med är lite oroliga för oss som bor på hostlet själva nu och inte har någon som tar hand om oss, haha! :) De tror kanske inte att vi kan klara oss själva, men det går så bra så (trots att det är väldigt tråkigt). Men vi hoppas verkligen att vi får sällskap direkt imorgon!
Aja, allt för den här gången. Nu vet ni att jag lever och mår bra i alla fall! Hörs snart :)
Det jobbiga med att bo ensamma på hostlet är för det första att vi inte har någon mat eller vatten (förrutom lite brunnsvatten som är mindre fräscht) så vi måste åka till stan ganska ofta. Det andra problemet är att det är så långt att gå till stan, vi har inga fungerade cyklar och det finns ju inte direkt någon taxi att ta... Jobbigt!
Dagen har hur som helst spenderats åt att vänta, vänta och vänta på att familjen ska komma tillbaka. Det går inte att nå dem på telefon och vi kan inte ringa till byn de är i. Kanske har de glömt oss eller så trivs de så bra där de är att de stannar lite extra länge... Man vet aldrig med karener när det gäller planering..! Ingen vet någonting mer än att de sammanlagt ska vara borta i två veckor. Men till oss har de sagt att de ska komma hem emellanåt (15:e-16:e) så att vi kan åka med dem. Så vi hoppas verkligen att de kommer imorgon! Gör de inte det, få vi helt enkelt lösa det på något annat sätt. På nåt sätt ska vi i alla fall ta oss till Sobkong så att vi får träffa några av våra fina elever igen!
Just nu sitter vi på en resturang med wifi men ska nog tillbaka till hostlet snart. Det är verkligen inte lika kul att vara på hostlet nu när det är helt folktomt! Det finns inget att göra så vi hänger lite på ett av våra favvo-matställen. Vår fina handledare Ladda samt några andra vi har pratat med är lite oroliga för oss som bor på hostlet själva nu och inte har någon som tar hand om oss, haha! :) De tror kanske inte att vi kan klara oss själva, men det går så bra så (trots att det är väldigt tråkigt). Men vi hoppas verkligen att vi får sällskap direkt imorgon!
Aja, allt för den här gången. Nu vet ni att jag lever och mår bra i alla fall! Hörs snart :)
fredag 1 april 2011
Hejdå huset och Mae Sariang
De senaste dagarna har vi städat och sorterat i huset och slutligen, igår flyttade vi ut. Det blev mycket städning och sortering och ganska mycket fick vi slänga. Vi är ju de sista praktikanterna här som det verkar, så det kändes sorgligt att städa ut huset där det faktiskt har bott volontärer i sju år. Jag önskar att vi inte vore de sista, det har betytt så mycket för alla inblandade här att ha volontärer och de vill liksom inte ge upp hoppet om att det kommer fler. Väldigt tråkigt men vi kan ju tyvärr inte göra något åt detta...
Igår, när vi hade packat och städat ut huset åkte vi till hostlet där vi sov en natt. Idag, 1 april, tog vi vårt pick och pack (fem stora väskor) och reste till till Chiang Mai. Vi har nu inget egentligt hem, utan det vi vet är att vi bor i här i Chiang Mai kanske tre dagar, sedan blir det byliv lite framöver. Vi vet inte exakt hur länge, först ska vi på konferens, sedan läger och efter det ska vi hälsa på i några elevers byar. Vi kommer kanske tillbaka till Chiang Mai i slutet av månaden ungefär och sen får vi se vad som händer. Så man kan säga att vi kommer att leva på resande fot framöver!
I dessa dagar har jag förövrigt tänkt mycket på min framtid och känt lite smått panik över detta. Jag har inte så stor koll på vad exakt jag vill plugga än. Nu har jag i alla fall kommit fram till att jag faktiskt inte behöver stressa, utan jag nog ska ta det lite lugnt i höst och kanske läsa någon enstaka kurs eller så och vänta lite med att flytta. Eller kanske folkhögskola? Jag vet inte riktigt, jag har några dagar till att bestämma mig. Hur som helst är det nog bra att jag väntar lite och verkligen tar mig tid att fundera på vad jag vill utbilda mig till.
Jaja, det var allt för nu. Ha det bra så länge! Kramar
Igår, när vi hade packat och städat ut huset åkte vi till hostlet där vi sov en natt. Idag, 1 april, tog vi vårt pick och pack (fem stora väskor) och reste till till Chiang Mai. Vi har nu inget egentligt hem, utan det vi vet är att vi bor i här i Chiang Mai kanske tre dagar, sedan blir det byliv lite framöver. Vi vet inte exakt hur länge, först ska vi på konferens, sedan läger och efter det ska vi hälsa på i några elevers byar. Vi kommer kanske tillbaka till Chiang Mai i slutet av månaden ungefär och sen får vi se vad som händer. Så man kan säga att vi kommer att leva på resande fot framöver!
I dessa dagar har jag förövrigt tänkt mycket på min framtid och känt lite smått panik över detta. Jag har inte så stor koll på vad exakt jag vill plugga än. Nu har jag i alla fall kommit fram till att jag faktiskt inte behöver stressa, utan jag nog ska ta det lite lugnt i höst och kanske läsa någon enstaka kurs eller så och vänta lite med att flytta. Eller kanske folkhögskola? Jag vet inte riktigt, jag har några dagar till att bestämma mig. Hur som helst är det nog bra att jag väntar lite och verkligen tar mig tid att fundera på vad jag vill utbilda mig till.
Jaja, det var allt för nu. Ha det bra så länge! Kramar
måndag 28 mars 2011
Från storstadsdjungel till by på bergstopp
Jag tänkte förklara lite vad som hände direkt efter engelskalägrets slut. Såhär var det...
Dagen efter engelskalägret åkte vi till Chiang Mai för att sedan, den 17:e mars åka vidare till Kuala Lumpur i Malaysia på visumresa. Det var trevligt och allt gick som det skulle. Förrutom att ordna visum passade vi på att kolla in staden, gå i shoppingcenter, åka upp i ett av alla höga torn, bio, museumbesök och IKEA. Det var mysigt!
Sedan direkt när vi kom tillbaka till Chiang Mai på tisdagsmorgonen åkte vi med Otto och Ulrika upp i bergen till en by som hette Peruki, på konferens. Snacka om kontrast, på natten innan i storstaden Kuala Lumpur, och sen nästa kväll en by, så långt bort från "civilisationen" som man kan komma. Hur som helst var det årskonferensen för Pwo-karenerena i distriktet. Peruki låg verkligen långt borta, ungefär 3½ timmar till en liten stad från Chiang Mai påväg till Mae Sariang och sedan typ 3½ timmar till upp i bergen på riktigt, riktigt dåliga vägar. Inte roligt!
Hur som helst var det väldigt fint i byn, som jag tror låg på över 1000 meter höjd. Det var ingen stor konferens, utan väldigt lagom, med cirka 200 pers. Men jag och Johanna var helt oförberedda på att vi skulle träffa så många vi kände. Det var flera av våra elever som hade kommit från byarna, jätteroligt att se dem igen!
Vi fick som vanligt när vi är i byar, vara med om mycket, för oss, annorlunda saker. Till exempel åt vi (helt omedvetna) råtta. Såhär var det; vi blev bjudna på frukost av en karenkvinna, och det vore ju oartigt att tacka nej tänkte vi, trots att vi redan hade ätit och att vi kunde ana att det vi skulle få inte var ätbart för oss. Jag brukar vara lite skeptiskt till den mat vi blir bjudna på i byarna (då de inte har anpassat den till oss), men man äter liksom för att vara snäll och försöker att inte tänka på smaken så mycket. Hur som helt fick vi efteråt av våra elever reda på att det var råtta vi åt, haha... jag åt inte så mycket, men jag kunde i alla fall känna att det inte var någon delikatess direkt!
Det vi annars gjorde i byn var ungefär det här:
- Gå upp 5.30-6-00 varje morgon
- Äta ris ur palmblad
- Lyssna på möten vi inte förstod
- Umgås med eleverna och öva in en engelsk sång tillsammans
- Titta på dop i floden - Väldigt fint!
- Och så allmänt "byhäng" förstås. Härligt värre!
Fick förövrigt 3 karenväskor under det här bybesöket (en vanlig gåva, ja) och de tas tacksamt emot såklart!
Dagen efter engelskalägret åkte vi till Chiang Mai för att sedan, den 17:e mars åka vidare till Kuala Lumpur i Malaysia på visumresa. Det var trevligt och allt gick som det skulle. Förrutom att ordna visum passade vi på att kolla in staden, gå i shoppingcenter, åka upp i ett av alla höga torn, bio, museumbesök och IKEA. Det var mysigt!
Sedan direkt när vi kom tillbaka till Chiang Mai på tisdagsmorgonen åkte vi med Otto och Ulrika upp i bergen till en by som hette Peruki, på konferens. Snacka om kontrast, på natten innan i storstaden Kuala Lumpur, och sen nästa kväll en by, så långt bort från "civilisationen" som man kan komma. Hur som helst var det årskonferensen för Pwo-karenerena i distriktet. Peruki låg verkligen långt borta, ungefär 3½ timmar till en liten stad från Chiang Mai påväg till Mae Sariang och sedan typ 3½ timmar till upp i bergen på riktigt, riktigt dåliga vägar. Inte roligt!
Hur som helst var det väldigt fint i byn, som jag tror låg på över 1000 meter höjd. Det var ingen stor konferens, utan väldigt lagom, med cirka 200 pers. Men jag och Johanna var helt oförberedda på att vi skulle träffa så många vi kände. Det var flera av våra elever som hade kommit från byarna, jätteroligt att se dem igen!
Vi fick som vanligt när vi är i byar, vara med om mycket, för oss, annorlunda saker. Till exempel åt vi (helt omedvetna) råtta. Såhär var det; vi blev bjudna på frukost av en karenkvinna, och det vore ju oartigt att tacka nej tänkte vi, trots att vi redan hade ätit och att vi kunde ana att det vi skulle få inte var ätbart för oss. Jag brukar vara lite skeptiskt till den mat vi blir bjudna på i byarna (då de inte har anpassat den till oss), men man äter liksom för att vara snäll och försöker att inte tänka på smaken så mycket. Hur som helt fick vi efteråt av våra elever reda på att det var råtta vi åt, haha... jag åt inte så mycket, men jag kunde i alla fall känna att det inte var någon delikatess direkt!
Det vi annars gjorde i byn var ungefär det här:
- Gå upp 5.30-6-00 varje morgon
- Äta ris ur palmblad
- Lyssna på möten vi inte förstod
- Umgås med eleverna och öva in en engelsk sång tillsammans
- Titta på dop i floden - Väldigt fint!
- Och så allmänt "byhäng" förstås. Härligt värre!
Fick förövrigt 3 karenväskor under det här bybesöket (en vanlig gåva, ja) och de tas tacksamt emot såklart!
På fredagen, då det var dags att åka hem, fyllde Johanna inte mindre än 20 år! :)
Stort grattis till henne! <3
 |
| Mina favoriter! |
söndag 27 mars 2011
English camp
Jag vet att jag har varit väldigt seg med bloggandet, men det har varit för mycket på sistone. Har ju inte ens hunnit uppdatera engelskalägret som vi hade mellan den 12-15 mars än! Men bättre sent än aldrig - här kommer en liten kort resumé över vad vi hade för oss. Kolla in bildspelet nedan också!
Lördag:
- Engelskaaktiviteter ute och inne - lekar och tipspromenad
- Bakade chokladbollar
- Tittade på film - Tarzan
Söndag:
- Åkte till nationalparken Mae Ngao där vi badade i floden, lekte lekar och hade det skönt
- Hade musik-och lekkväll, då vi bland annat dansade ringlekar (t.ex. Lasse går i ringen och Bingo översatt till engelska) och stolslekar (hela havet stormar och en typ av kaosartad fruktsallad)
Måndag:
-Engelskalektioner i grupper då vi bland annat övade sång och drama
-Förberedelser i grupper inför showen på kvällen, då alla grupper skulle bidra med något
-Show med massa sång, dans, drama och galna lekar!
Lägret var väldigt intensivt men så roligt! Vi fick lite hjälp av Matilda, som har varit volontär i Thailand för några år sen som nu var i Chiang Mai, samt Markus och Atte, två backpackers som hade tagit kontakt med Otto och Ulrika för att få hjälpa till med något under sin tid i Thailand. Det var bra och roligt att vi inte var helt själva utan att vi hade tre till som kunde hjälpa till!
Lördag:
- Engelskaaktiviteter ute och inne - lekar och tipspromenad
- Bakade chokladbollar
- Tittade på film - Tarzan
Söndag:
- Åkte till nationalparken Mae Ngao där vi badade i floden, lekte lekar och hade det skönt
- Hade musik-och lekkväll, då vi bland annat dansade ringlekar (t.ex. Lasse går i ringen och Bingo översatt till engelska) och stolslekar (hela havet stormar och en typ av kaosartad fruktsallad)
Måndag:
-Engelskalektioner i grupper då vi bland annat övade sång och drama
-Förberedelser i grupper inför showen på kvällen, då alla grupper skulle bidra med något
-Show med massa sång, dans, drama och galna lekar!
Lägret var väldigt intensivt men så roligt! Vi fick lite hjälp av Matilda, som har varit volontär i Thailand för några år sen som nu var i Chiang Mai, samt Markus och Atte, två backpackers som hade tagit kontakt med Otto och Ulrika för att få hjälpa till med något under sin tid i Thailand. Det var bra och roligt att vi inte var helt själva utan att vi hade tre till som kunde hjälpa till!
fredag 18 mars 2011
Kuala Lumpur
Igår åkte vi från Chiang Mai till Malaysias huvudstad, Kuala Lumpur för att fixa nya visum. Det är en väldigt stor och mångkulturell stad, med massa höga byggnader och tunnelbana. Väldigt olik Chiang Mai.
Idag har vi lämnat in våra pass och visumpapper på thai-ambassaden, vi får hämta dem igen på måndag. (Tanken först var att vi skulle åka hem på söndag, men eftersom ambassaden visade sig ha så opassade öppettider behövde vi stanna några dagar extra.) Sedan gick vi och kollade på Petronas Twin Towers och parken runt om. Byggnaden är en av världens högsta och vi tänkte åka upp där någon dag. Hur som helst var parken jättemysig och vi passade på att fota lite framför tornen! (som ni kan se)
Senare gick vi lite i shoppingcentret som låg längst ner i Twin towers-byggnaden. Och på kvällen åkte vi till ett annat shoppingcenter, som var enormt stort! Däremot har vi inte shoppat nåt, det är nämligen mycket dyrare priser här än vad vi är vana vid uppe i norra Thailand... Så det är inte så värt att spendera pengarna på det!
Imorn ska vi försöka leta upp IKEA, som finns här i stan någonstans!
Får skriva mer om denna häftiga stad imorn, vi hörs!
tisdag 15 mars 2011
Slut.
Engelskalägret är slut.
Vår tid med eleverna är slut.
Jag är slut.
Jag får skriva mer om själva lägret (som blev väldigt lyckat) och lägga upp en massa bilder snart. Just nu har jag annat i tankarna.
Idag har varit en jobbig dag fylld med avsked (och brist på dem), nästan alla elever skulle nämligen hem till sina byar. Vissa elever försvann bara utan att säga hejdå, eller så sas det liksom i förbifarten, som om vi skulle ses snart igen. Men det ska vi inte... Ännu en kulturkrock: Vi behöver avsked, medan de inte är vana vid att visa känslor öppet. Att ordentligt ta avsked är därför inte lika vanligt här. Sedan kan man tänka att de även är väldigt vana vid att folk kommer och går.
Här i Thailand ska man helst hålla sina känslor för sig själv, i alla fall känslor som ilska och sorg. Man får inte gråta öppet. Dock var det flera elever som verkligen visade sina känslor idag. Då insåg jag att det faktiskt inte bara är de som har betytt så oerhört mycket för mig, utan även jag har betytt så oerhört mycket för dem. Mycket mer än jag trodde. Och det svider att veta, nu när vi skiljs åt.
Jag kunde inte hjälpa att få dåligt samvete av avskeden, fast att jag inte borde. Även för att vi kanske är de sista praktikanterna, i alla fall som vi vet om nu. Att ha volontärarbetare/praktikanter i elevhemsprojekten har betytt så otroligt mycket för eleverna och elevhemsföräldrarna. Därför känns det så hemskt att behöva lämna det nu. Även om jag har två månader kvar i Thailand så lämnar jag ändå elevhemmet och alla elever nu. Alla människor som jag har träffat varje dag i närmare ett halvår. De som har varit så söta och fått mig att må så bra.
Några av avskeden idag blev alldeles för jobbiga. Speciellt med de elever som man kommit nära, vars byar vi kanske inte kommer kunna/ha tid att besöka. Det var riktigt sorgligt och det gick inte att dölja tårarna. Men på något sätt fick jag känslan av att det faktiskt är värre för dem än för oss. Då blev det ännu jobbigare.
Det är slut på vår tid tillsamma nu. Men vi ska ses igen. Jag har nästan lovat att komma tillbaka nästa år, så det får jag se till att fixa, på något sätt.
Vår tid med eleverna är slut.
Jag är slut.
Jag får skriva mer om själva lägret (som blev väldigt lyckat) och lägga upp en massa bilder snart. Just nu har jag annat i tankarna.
Idag har varit en jobbig dag fylld med avsked (och brist på dem), nästan alla elever skulle nämligen hem till sina byar. Vissa elever försvann bara utan att säga hejdå, eller så sas det liksom i förbifarten, som om vi skulle ses snart igen. Men det ska vi inte... Ännu en kulturkrock: Vi behöver avsked, medan de inte är vana vid att visa känslor öppet. Att ordentligt ta avsked är därför inte lika vanligt här. Sedan kan man tänka att de även är väldigt vana vid att folk kommer och går.
Här i Thailand ska man helst hålla sina känslor för sig själv, i alla fall känslor som ilska och sorg. Man får inte gråta öppet. Dock var det flera elever som verkligen visade sina känslor idag. Då insåg jag att det faktiskt inte bara är de som har betytt så oerhört mycket för mig, utan även jag har betytt så oerhört mycket för dem. Mycket mer än jag trodde. Och det svider att veta, nu när vi skiljs åt.
Jag kunde inte hjälpa att få dåligt samvete av avskeden, fast att jag inte borde. Även för att vi kanske är de sista praktikanterna, i alla fall som vi vet om nu. Att ha volontärarbetare/praktikanter i elevhemsprojekten har betytt så otroligt mycket för eleverna och elevhemsföräldrarna. Därför känns det så hemskt att behöva lämna det nu. Även om jag har två månader kvar i Thailand så lämnar jag ändå elevhemmet och alla elever nu. Alla människor som jag har träffat varje dag i närmare ett halvår. De som har varit så söta och fått mig att må så bra.
Några av avskeden idag blev alldeles för jobbiga. Speciellt med de elever som man kommit nära, vars byar vi kanske inte kommer kunna/ha tid att besöka. Det var riktigt sorgligt och det gick inte att dölja tårarna. Men på något sätt fick jag känslan av att det faktiskt är värre för dem än för oss. Då blev det ännu jobbigare.
Det är slut på vår tid tillsamma nu. Men vi ska ses igen. Jag har nästan lovat att komma tillbaka nästa år, så det får jag se till att fixa, på något sätt.
fredag 11 mars 2011
engelskaläger på g
Imorn börjar engelskalägret och det är mycket att stå i. Vi har inte riktigt koll på allt än och jag är lite nervös över om allt ska gå ihop sig. Vi ska liksom underhålla 30 pers i 4 dar, vilket ansvar! Men vi känner ju trots allt eleverna så det ska nog gå bra. Det lär bli några riktigt roliga och minnesvärda dagar. Jag ska försöka att dokumentera väl och skriva om alltihopa när det är slut och även lägga upp finfina bilder såklart! Önska oss lycka till!
/Louise
/Louise
måndag 7 mars 2011
Ett kollage av minnen
Hej!
Idag har vi haft fullt upp med att göra kollaget till elevhemmet. Vi har kämpat med att få med alla över 60 personer och att göra det så fint som möjligt - och vi lyckades bra. Riktigt nöjd med resultatet. Vad tycks?
Alla blev jättenyfikna när vi kom med ett stort plakat till hostlet på kvällen, sen när de väl fick se kollaget flockades alla runt om. Det var även lite sorgligt för det var många elever som sa hur mycket de skulle sakna oss, att de inte ville att vi skulle åka och att de skulle vänta på oss tills vi kommer nästa gång. Jag vill inte åka ifrån dem! Vi fick även varsin karenväska av en elev som dennes mamma hade gjort åt oss. Väldigt fint. Det kommer inte bli lätt att ta farväl alltså...
/Louise
Idag har vi haft fullt upp med att göra kollaget till elevhemmet. Vi har kämpat med att få med alla över 60 personer och att göra det så fint som möjligt - och vi lyckades bra. Riktigt nöjd med resultatet. Vad tycks?
Alla blev jättenyfikna när vi kom med ett stort plakat till hostlet på kvällen, sen när de väl fick se kollaget flockades alla runt om. Det var även lite sorgligt för det var många elever som sa hur mycket de skulle sakna oss, att de inte ville att vi skulle åka och att de skulle vänta på oss tills vi kommer nästa gång. Jag vill inte åka ifrån dem! Vi fick även varsin karenväska av en elev som dennes mamma hade gjort åt oss. Väldigt fint. Det kommer inte bli lätt att ta farväl alltså...
/Louise
söndag 6 mars 2011
Helgen
Nu är vi verkligen i sluttampen av vårt arbete på elevhemmet. Det känns jättetråkigt. Men på ett sätt är det nog bra att det blir två avslut, ett från elevhemmet och sedan i maj, från Thailand, så att inte allt kommer på samma gång.
12:orna har ju redan tagit studenten och flyttat och även de elever som går på en mindre skola har slutat och åkt hem. Vilket betyder att det kanske är 20 personer färre än det brukade vara. I nästa vecka slutar alla skolan. Men redan på lördagen börjar vårt engelskaläger, som 30 av eleverna kommer att vara med på. Tiden går alldeles för fort alltså! Det gäller att ta vara på den tiden som är kvar.
I går var vi på elevhemmet i Sop Moei. Vi har tyvärr inte kunnat åka dit så ofta, men någon helg ibland har vi hunnit med. Där undervisade vi barnen och tog även porträttkort på dem, som vi ska göra ett stort kollage av och ge till elevhemmet sedan.
Idag (söndag) var vi på gudstjänst på hostlet, efter det gick vi hem och påbörjade vårt kollage som vi ska göra till elevhemmet här i Mae Sariang, där vi har samlat en massa bilder som är tagna under året. Kommer bli riktigt snyggt ;) Sedan gick vi till hostlet på kvällen också. Det brukar alltid vara extra kul på söndagkvällar, men idag hade alla jättemycket att göra, så det blev ingen lekkväll. Stackarna har många prov veckan som kommer innan de får sommarlov. Här är lite bilder från helgen:
Från lördagen, eleverna och elevhemsfamiljen i Sop Moei:
12:orna har ju redan tagit studenten och flyttat och även de elever som går på en mindre skola har slutat och åkt hem. Vilket betyder att det kanske är 20 personer färre än det brukade vara. I nästa vecka slutar alla skolan. Men redan på lördagen börjar vårt engelskaläger, som 30 av eleverna kommer att vara med på. Tiden går alldeles för fort alltså! Det gäller att ta vara på den tiden som är kvar.
I går var vi på elevhemmet i Sop Moei. Vi har tyvärr inte kunnat åka dit så ofta, men någon helg ibland har vi hunnit med. Där undervisade vi barnen och tog även porträttkort på dem, som vi ska göra ett stort kollage av och ge till elevhemmet sedan.
Idag (söndag) var vi på gudstjänst på hostlet, efter det gick vi hem och påbörjade vårt kollage som vi ska göra till elevhemmet här i Mae Sariang, där vi har samlat en massa bilder som är tagna under året. Kommer bli riktigt snyggt ;) Sedan gick vi till hostlet på kvällen också. Det brukar alltid vara extra kul på söndagkvällar, men idag hade alla jättemycket att göra, så det blev ingen lekkväll. Stackarna har många prov veckan som kommer innan de får sommarlov. Här är lite bilder från helgen:
Från lördagen, eleverna och elevhemsfamiljen i Sop Moei:
Från lördagskvällen och söndagen på elevhemmet i Mae Sariang:
 |
| Idag passade vi på att fotas med de elever som är kvar |
Nästa vecka har vi massor att planera och fixa med! Men jag ska försöka att skriva lite oftare. Kram så länge!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)