På fredagen (dagen efter att vi hade besökt barnhemmet), skulle vi åka till flyktinglägret Mae La (Thailands största flyktingläger, med många, många tusentals människor, omöjligt att säga exakt antal men över 50 000 i alla fall), som ligger i Mae Sot. Vi var inte förberedda på att vi skulle åka dit, eftersom vi inte hade hört något om det innan. Men tydligen skulle Oil besöka en vän i lägret. Den här vännen, som hette Jin Jin, hade flyttat (från ett flyktingläger) till Sverige för fyra år sedan. Men nu hade hon åkt tillbaka för att gifta sig med en man som bodde i lägret. Oil frågade om vi ville med och träffa den här vännen, vilket vi självklart ville. Däremot var vi lite osäkra på om vi skulle få komma in i lägret, men hon trodde inte att det var några problem.
 |
| Flyktinglägret Mae La |
Tyvärr var det visst problem. Vi hade inte skaffat oss ett speciellt tillstånd, vilket man var tvungen att ha om man var västerlänning. Alla andra kunde ta sig in hur som helst, det märks ju inte på deras utseende om de är flyktingar eller inte. Säkerheten var mycket hårdare gällande västerlänningar. Tydligen hade det hänt nån typ av "gemensam attack" eller nåt mot några västerlänningar för något år sedan. Därför denna regel. Hade man inte tillstånd skulle tydligen inte polisen kunna ingripa om något skulle hända(?!). Detta var verkligen typiskt, då vi hade ställt in oss på att få komma in! Dock fanns det en "säker del" av lägret dit vi kunde ta oss in. Det var typ en bro som skiljde området från själva lägret. Dit åkte vi för att besöka rektorn på en stor bibelskola som låg i denna del av lägret. Vi pratade med honom där ett tag, han kunde bra engelska (liksom de flesta från Burma). Sedan kom Oils kompis med sin man dit, eftersom vi inte fick ta oss till dem. Det var trevligt att prata med henne, hon ville bara prata svenska och verkade tycka att det var jätteroligt att vi var där.
 |
| Bibelskolan |
Vi åt lunch på bibelskolan och efter det åkte Oil, Jin Jin och hennes man tillbaka in i själva lägret, medan Anaan stannade kvar med mig och Johanna i den säkra delen... Vi gick runt lite på området och blev bland annat visade till ett handikappscenter. Detta visade sig också bli en sån där händelse som vi inte alls var beredda på, men som blev ett starkt möte. Vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss innan, men vi gick med dit vi blev visade till. Det första jag såg när vi kom in var att det låg flera män i sängar, så gott som alla utan armar och vissa utan ben också. Jag blev lite överraskad, men det gick snabbt över. Vi fick sitta på stolar och alla kom fram och satte sig närmare för att vi hade kommit dit på besök. Jag märkte då också att samtliga, med undantag för en eller två, var helt blinda. Vi fick presentera oss själva och fråga lite frågor. Det bodde ungefär 17 personer på detta center. Samtliga hade fått sina skador av kriget, de hade blivit krigsskadade av exempelvis minor osv. De var mellan 15-66 år. Många utan familjer kvar. Centret fungerade lite som en skola, där de bland annat hade undervisning i musik och engelska. De uppmuntrades även till att bli så självständiga som möjligt och de fick även terapi om de behövde. De berättade att det bästa med att bo där var den gemenskapen de hade och när de fick besök.
När vi hade frågat klart så skulle de uppträda med en sång. Jag blev först orolig att det var Vi som skulle uppträda, men som tur var hörde jag fel. Det som hände ögonblicket senare vet jag inte om jag kan förklara riktigt. Alla ställde sig upp, sträckte på sig, harklade sig, och sen... sen började de sjunga. Det var utan tvekan det starkaste, mest inlevelsefulla och jag tror även bland det musikaliskt bästa jag upplevt, speciellt då det var så plötsligt och oväntat. Jag trillade seriöst nästan av stolen och var nära till tårarna. Nej, det går inte att beskriva bättre än så. Det var väldigt, väldigt bra helt enkelt.
Efter besöket gick vi runt lite på området, tittade bland annat på några killar som spelade takraw. Sedan åkte vi ut genom grinden och ställde oss och väntade vid "huvudingången" (där vi inte blev insläppta) på att Oil skulle komma tillbaka. Utanför ingången var det många människor som hängde. De får liksom hänga lite utanför området och kanske till och med åka iväg till någon marknad eller något liknande. Det var flera barn som var väldigt nyfikna på oss, men de höll sig lite på avstånd.
 |
| Barn som spelar takraw |
 |
| Bron över till andra sida, som vi inte fick gå över.. |
Utanför lägret...
Efter en lång väntan med lite fotande och så kom Oil tillslut tillbaka. Då åkte vi tillbaka till Anaans by. I hans by, liksom andra byar runt om Mae Sot bor det många människor som har lyckats "rymma" ut från flyktinglägret och nu lever utan tillstånd i Thailand. Det är jättevanligt. Hur som helst var det massa urgulliga barn i byn som hängde efter oss hela tiden!
Dagen efter åkte vi i alla fall tillbaka till Chiang Mai efter två väldigt spännade och upplevelserika dagar i buschen. En lite absurd sak som hände på vägen hem, då vi stannade i en check point var att en soldat, efter att han hade frågat några frågor till Anaan som körde, plötsligt stirrade argt rakt in i bilens bakre fönstret, när han upptäckte att vi satt där. Han kollade noga och länge supernära Johanna som blev som förstelnad! Sedan kollade han in i förarfönstret som var öppet rakt in på mig, lika surt. Jag kollade tillbaka och log lite smått nervöst... Sedan körde Anaan vidare. Det var en så ovanlig händelse, då soldaterna ofta släpper förbi en direkt så fort de ser att de sitte vita med i bilen. Det hela var så absurt att vi båda efter några sekunders tystnad inte kunde hålla oss för skratt! Vad hände liksom? Hahaha, absurt var ordet.
Det var allt om vår oförberedda resa som jag aldrig glömmet. Det är häftigt att få vara med om så mycket, trots att det ibland är jobbiga upplevelser.
/Louise
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar