I förra veckan ringde vår vän Oil och frågade om vi ville följa med till hennes man, Anaans, by. Vi tackade ja, men visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Vi tänkte att "en resa till en by är ju alltid roligt och upplevelesrikt". Och upplevelserikt blev det minst sagt. Så i torsdags åkte vi med till byn. Det visade sig att det skulle bli en lång resa. Byn han kom ifrån låg nämligen nere i Mae Sot-området (vid den gränsstad till Burma dit vi åkte i slutet av januari för att försöka förlänga våra visum, förgäves, eftersom gränsövergången var stängd (vilket den förövrigt fortfarande är)). Det var hur som helst cirka 6 timmars bilresa från Chiang Mai.
På vägen längst gränsen till Burma (speciellt nere vid Mae Sot) är det väldigt många check points. På ett sätt kan man ju säga att det behövs eftersom det förigår mycket människohandel och droghandel i dessa områden. Baksidan av dess "säkerhetsåtgärder" är dock att de är kränkande, diskriminerande, då det endast är vissa som blir utfrågade och undersöks. Främst karener och andra minoritetsgrupper. Det förekommer även ofta att polisen/soldaterna uttnyttjar sin maktposition gentemot dessa människor och till exempel säger att det kostar pengar att ta sig förbi (vilket det självklart inte gör). Vi, som är vita blir dock aldrig frågade om något och behöver aldrig visa upp våra pass. Orättvist och diskriminerande är vad det är.
I alla fall så åkte vi inte direkt till Anaans by, utan vi skulle göra ett besök på en skola/barnhem först. Jag var inte alls beredd på vad vi skulle får se där. Jag blev chockad för att det var så fattigt och ja.. jag vet inte vad jag ska säga, det var svårt. Jag skriver upp lite informationom om verksamheten istället:
- Verksamheten som hette "Children Development Training Center" fick inte kallas för skola eftersom den inte fick stöd av staten, det kallades istället för "lärocenter".
- På "lärocentret"/barnhemmet bodde det ca. 370 barn mellan 3-16 år.
- Alla barn var karener från Burma som hade blivit ditskickade på grund av kriget; p.g.a att det inte är tryggt hemma, p.g.a att de får tillgång till mat och en plats att sova på, p.g.a att de får en slags utbildningen, en del av barnens föräldrar har dött i kriget, osv.
- 20 lärare/ansvariga arbetar på skolan. Dock inga thailändska lärare (lönen är för dålig), undervisningen sker därför på burmesiska (burmesiska används ändå mer än thai i Mae Sot-området)
- De ämnen barnen undervisades i var: naturvetenskap, matte, burmesiska, thai, engelska och karen
- Barnen har varken medborgarskap i Burma eller Thailand och är därför inte tillåtna att resa någonstans eller egentligen, vara någonstans. Det fanns endast ett sjukhus i närheten som tog emot barnen, om de är tillräckligt sjuka.
- De hade några sponsorsorganisationer, men stödet har sjunkigt och sedan jul har de inte haft råd att ge barnen mat tre gånger om dagen. De äter därför bara frukost och middag. Och de äter endast kött två gånger i veckan.
- Sovhyddorna var i mycket dåligt skick: trångt, smutsigt och fullt med hål i golv, väggar och tak. Förrutom brist på plats hade de även brist på filtar och myggnät.
- Alla barn är välkomna, vilket självklart gör det svårt att få ihop ekonomin
Det var hemskt att se vilken levnadsstandard dessa barn lever under. Men ännu hemskare är att för dem är denna standard mycket bättre än där de kommer ifrån. "Hemma" måste de antagligen flytta runt då soldaterna jagar bort dem från sina byar. Det är deras verklighet. Jag är därför glad att "Children Development Training Center" finns. Det är en jättebra verksamhet, men den är verkligen i behov av ekonomiskt stöd!
 |
| En av sovhyddorna. Vad ska man säga? Detta är verkligheten. |
 |
| Sex föräldralösa syskon |
 |
| Fina barn |
Fred/ Louise
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar