Hejdå Thailand, för den här gången

Nu sitter jag här på ett rum, på ett guesthouse i den stora, stora staden Bangkok. Dagen före vår hemresa till Sverige. Jag åker hem till Sverige, men jag lämnar även mitt hem här. För Thailand kommer nog alltid att vara mitt andra hem. Så det är med blandade känslor jag åker härifrån. I och med att vi har tagit avsked sedan mitten av mars har jag varit ganska inställd på att jag snart ska hem. Så jag längtar verkligen, jag längtar efter min familj och mina vänner. Och jag längtar efter den svenska sommaren som jag så tajmat kommer hem till. Men jag vet inte om det går att vara riktigt förberedd, på att komma hem. Det kommer nog att bli en väldigt stor omställning. Jag menar, jag är säkerligen inte så svensk som jag var när jag lämnade Sverige för åtta månader sedan, den 10 september 2010. Jag kommer antagligen känna mig som en utomjording i vissa situationer. Jag kommer att göra en massa fel och jag kommer antagligen att irritera mig på mycket som jag vant mig av vid under tiden här.  Till exempel som att:
- i Sverige och i synnerlighet i Stockholmstrakten ler folk inte och hälsar spontant på folk man möter på gatan, faktum är att folk ibland inte ens ser varandra
- i Sverige måste allt vara så planerat och noga, stress, stress och press - varför?

Men jag kommer säkert också att bli väldigt glad över vissa svenska saker och beteenden i den svenska naturen. Sånt som att:
- man i Sverige säger vad man tycker, rakt ut. Jag kommer inte längre behöva höra frasen "Up to you!" - skönt!
- om man bestämmer något med någon tar man det oftast på allvar och kommer i tid/kommer ihåg det man har lovat. I Thailand glöms det bort väldigt lätt!
- i Sverige kommer folk inte att titta på mig och följa mig med blicken vad jag än gör, där kan man vara lite anonym

Ja, det finns mycket som jag antagligen kommer att irritera mig på, uppskatta, skratta och gråta över. Det kommer som sagt att bli en stora omställning att komma hem och jag hoppas att folk har överseende med mig om jag beter mig "konstigt" ibland, haha för det lär väl hända antar jag! Hur som helst kommer det värsta naturligtvis att bli saknaden av människorna, landet, miljön. Jag älskar Thailand. "de fria landet", "det leende landet". Jag älskar de vänliga, hjälpsamma människorna. Jag älskar mottot "Inga problem/allt går att lösa/det gör inget". Jag älskar den vackra miljön med de gröna bergen. Jag älskar friheten i landet.

Det är rätt häftigt egentligen att man kan känna sig så hemma på en plats så långt hemifrån, där man aldrig har varit innan och där man inte känt någon från början. Men nu har jag så många här, så jag kommer nog alltid att känna mig välkommen.

Självklart känner jag mig även välkommen tillbaka till Sverige och det ska bli så skönt att komma hem.

Jag är hur som helst väldigt nöjd med min tid här i Thailand. Jag är stolt över att jag ha klarat utmaningarna jag har ställts inför. Jag har lärt känna mig själv bättre och fått många nyttiga erfarenheter. Så jag är väldigt nöjd.

Jag kommer ihåg hur nervös jag var innan jag åkte. Men det kändes väldigt spännnande och häftigt att ge sig av sådär. Jag visste inte riktigt vad som väntade, men jag var säker på att det var rätt, att jag skulle iväg. Det var en härlig känsla att ge sig iväg utan att riktigt veta vad man ger sig in på! Nu åker jag hem och vet inte heller riktigt nu vad jag har att vänta, eller vad som kommer att hända. Men jag vill tro att jag nu efter Thailand, klarar det mesta. Vilka situationer och äventyr jag än ställs inför, så blir det säkert bra, vad som än händer.

Imorgon lämnar jag Thailand för den här gången. Jag har slutfört min tid som volontär/praktikant. Mina 8 månader i Thailand är över. Hur jag ska fortsätta med de nya kunskaper och erfarenheter jag fått vet jag inte riktigt än. Men jag kommer alltid att bära med mig dem i allt jag gör. Jag kommer aldrig att glömma. Aldrig kommer jag att glömma landet, karenkulturen, människorna, känslorna. Nej, jag kommer att komma tillbaka hit, det är jag säker på!


Hejdå Thailand, för den här gången. -See you next time!

Sista avskeden

Våra sista avsked här i Thailand tog vi i söndags. Först i pwo-karenkyrkan i Chiang Mai. Det var mycket sorgligare än jag trodde det skulle bli. Vi har ju inte varit där så värst många gånger. Men det blev faktiskt väldigt jobbigt då vi skulle säga några ord på gudstjänsten, berätta att vi skulle åka hem och tacka för vår tid här. När jag hörde mig själv säga "Idag är vår sista dag i Chiang Mai..." förstod jag innebörden i orden och då blev det väldigt jobbigt. Som tur var kunde jag hålla tårarna borta tills vi hade pratat klart i alla fall, men det var mycket ansträngande. Usch, va jobbigt det var! Jag tror inte att vi sa något vettigt egentligen, men jag hoppas att budskapet gick fram; vi var tacksamma och skulle sakna alla!

Det allra sista jobbiga avskedet kom när vi stod på busstationen för att ta bussen till Bangkok och blev avvinkade av vår handledare Ladda och hennes man Sat samt Oil och hennes man Anaan. De har varit viktiga för oss under vår tid i Thailand... Ja, det blev ett tårfyllt avsked. När Ladda började gråta gick det inte att hålla tårarna borta... Hon har ju varit med om dessa avsked så många gånger förrut, så det kändes hemskt jobbigt. Hon har varit en väldigt bra handledare, väldigt omtänksam och snäll, vilket även hennes man är. Och Oil har även hon brytt sig väldigt mycket, även om vi inte har kunnat träffas jättemycket. Men eftersom hon själv ha varit volontär vet hon vad vi har gått igenom, hon förstår oss väldigt bra och vill gärna hjälpa till med allt hon kan. Hon är nog den mest "svenska karenen" jag har träffat. Även Anaan är väldigt trevliga att ha att göra med. Det kändes bra att det var just de vi blev avvinkade av, våra sista avsked.

Tyvärr är det många som vi inte fick chansen att säga hejdå till, vilket verkligen är jätteledsamt! Men som tur är finns internet  (Vad skulle man göra utn internet?), så möjligheten till kontakt finns ju!

Det är aldrig roligt att säga farväl, men jag kommer att komma tillbaka till Thailand och då hoppas jag att jag får chansen att möta alla igen!

Lite sista resande och hej då-ande

I söndags förra veckan vaknade vi upp i Mae Sariang genom att barnen kom och attackerade oss i sängen - gullungarna hade vi ju inte sett på jättelänge! Vi hade kommit tillbaka till MS för att säga hejdå, inte bara till familjen där utan även i Sop Moei. Vi har inte varit i Sop Moei på länge så vi bestämde oss för att gå på gudstjänst där denna söndag. Pga bussarna som aldrig går som de ska kom vi jätteförsent, men det gjorde inte så mycket, jag tror att folk uppskattade att vi hade kommit di ändå. Efter gudstjänsten åt vi lunch på elevhemmet. Hostelmamman Wanida skämmer alltid bort oss med den godaste maten! Vi gav dem foton på alla deras elever och på familjen som vi hade lovat, och de gav oss presenter i form av en karentröja och en karenduk. Väldigt fint!

Jag med familjen i Sop Moei och t.h deras gulliga lilla minsting!

Sedan åkte vi tillbaka till MS samma dag, där vi spenderade en väldigt rolig sista kväll med Bee, Ben och Book. Bland annat lekte vi viskleken (på både engelska, thai och svenska), lekte danslekar och tog en massa kort. Härlig sista kväll!

Massa skoj!

Dagen efter åkte skulle vi åka till byn Mae Phae, där två utav våra elever bor. Vi blev då avvinkade av Aphirak, Nongkrang och Nong Book på busstationen. Det var lite sorgligt då Nong Book inte fattade nånting och det faktum att han faktiskt inte kommer att känna igen oss nästa gång vi ses känns lite hårt... I alla fall, byn  Mae Phea ligger på vägen till Chiang Mai så det var inte så långt, men ganska högt upp i bergen ändå. Där spenderade vi en dag och en natt. Det var en väldigt fin by och familjen hade ett väldigt fint hus. Jag blev helt chockad då de till och med hade köksbord och ugn, vilket aldrig har hänt tidigare! Men det hade sin logiska förklaring att det var ett gammalt missionärshus, så då var det inte så konsigt med lyxen.

Hej då till Nongkrang, Aphirak och
 Nong Book

Johanna med bästa Sriporn!

Mae Phae village

Mysiga familjen

Den 2:a maj åkte vi sedan tillbaka till Chiang Mai efter många härliga dagar på resande fot lite överallt.

En oförberedd och oförglömlig resa till slummen - del 2

Flyktinglägret


På fredagen (dagen efter att vi hade besökt barnhemmet), skulle vi åka till flyktinglägret Mae La (Thailands största flyktingläger, med många, många tusentals människor, omöjligt att säga exakt antal men över 50 000 i alla fall), som ligger i Mae Sot. Vi var inte förberedda på att vi skulle åka dit, eftersom vi inte hade hört något om det innan. Men tydligen skulle Oil besöka en vän i lägret. Den här vännen, som hette Jin Jin, hade flyttat (från ett flyktingläger) till Sverige för fyra år sedan. Men nu hade hon åkt tillbaka för att gifta sig med en man som bodde i lägret. Oil frågade om vi ville med och träffa den här vännen, vilket vi självklart ville. Däremot var vi lite osäkra på om vi skulle få komma in i lägret, men hon trodde inte att det var några problem.

Flyktinglägret Mae La

Tyvärr var det visst problem. Vi hade inte skaffat oss ett speciellt tillstånd, vilket man var tvungen att ha om man var västerlänning. Alla andra kunde ta sig in hur som helst, det märks ju inte på deras utseende om de är flyktingar eller inte. Säkerheten var mycket hårdare gällande västerlänningar. Tydligen hade det hänt nån typ av "gemensam attack" eller nåt mot några västerlänningar för något år sedan. Därför denna regel. Hade man inte tillstånd skulle tydligen inte polisen kunna ingripa om något skulle hända(?!). Detta var verkligen typiskt, då vi hade ställt in oss på att få komma in! Dock fanns det en "säker del" av lägret dit vi kunde ta oss in. Det var typ en bro som skiljde området från själva lägret. Dit åkte vi för att besöka rektorn på en stor bibelskola som låg i denna del av lägret. Vi pratade med honom där ett tag, han kunde bra engelska (liksom de flesta från Burma). Sedan kom Oils kompis med sin man dit, eftersom vi inte fick ta oss till dem. Det var trevligt att prata med henne, hon ville bara prata svenska och verkade tycka att det var jätteroligt att vi var där.

Bibelskolan

Vi åt lunch på bibelskolan och efter det åkte Oil, Jin Jin och hennes man tillbaka in i själva lägret, medan Anaan stannade kvar med mig och Johanna i den säkra delen... Vi gick runt lite på området och blev bland annat visade till ett handikappscenter. Detta visade sig också bli en sån där händelse som vi inte alls var beredda på, men som blev ett starkt möte. Vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss innan, men vi gick med dit vi blev visade till.  Det första jag såg när vi kom in var att det låg flera män i sängar, så gott som alla utan armar och vissa utan ben också. Jag blev lite överraskad, men det gick snabbt över. Vi fick sitta på stolar och alla kom fram och satte sig närmare för att vi hade kommit dit på besök. Jag märkte då också att samtliga, med undantag för en eller två, var helt blinda. Vi fick presentera oss själva och fråga lite frågor. Det bodde ungefär 17 personer på detta center. Samtliga hade fått sina skador av kriget, de hade blivit krigsskadade av exempelvis minor osv. De var mellan 15-66 år. Många utan familjer kvar. Centret fungerade lite som en skola, där de bland annat hade undervisning i musik och engelska. De uppmuntrades även till att bli så självständiga som möjligt och de fick även terapi om de behövde. De berättade att det bästa med att bo där var den gemenskapen de hade och när de fick besök.

När vi hade frågat klart så skulle de uppträda med en sång. Jag blev först orolig att det var Vi som skulle uppträda, men som tur var hörde jag fel. Det som hände ögonblicket senare vet jag inte om jag kan förklara riktigt. Alla ställde sig upp, sträckte på sig, harklade sig, och sen... sen började de sjunga. Det var utan tvekan det starkaste, mest inlevelsefulla och jag tror även bland det musikaliskt bästa jag upplevt, speciellt då det var så plötsligt och oväntat. Jag trillade seriöst nästan av stolen och var nära till tårarna. Nej, det går inte att beskriva bättre än så. Det var väldigt, väldigt bra helt enkelt.

Efter besöket gick vi runt lite på området, tittade bland annat på några killar som spelade takraw. Sedan åkte vi ut genom grinden och ställde oss och väntade vid "huvudingången" (där vi inte blev insläppta) på att Oil skulle komma tillbaka. Utanför ingången var det många människor som hängde. De får liksom hänga lite utanför området och kanske till och med åka iväg till någon marknad eller något liknande. Det var flera barn som var väldigt nyfikna på oss, men de höll sig lite på avstånd.

Barn som spelar takraw

Bron över till andra sida, som vi
inte fick gå över..

Utanför lägret...

Efter en lång väntan med lite fotande och så kom Oil tillslut tillbaka. Då åkte vi tillbaka till Anaans by. I hans by, liksom andra byar runt om Mae Sot bor det många människor som har lyckats "rymma" ut från flyktinglägret och nu lever utan tillstånd i Thailand. Det är jättevanligt. Hur som helst var det massa urgulliga barn i byn som hängde efter oss hela tiden!

Dagen efter åkte vi i alla fall tillbaka till Chiang Mai efter två väldigt spännade och upplevelserika dagar i buschen. En lite absurd sak som hände på vägen hem, då vi stannade i en check point var att en soldat, efter att han hade frågat några frågor till Anaan som körde, plötsligt stirrade argt rakt in i bilens bakre fönstret, när han upptäckte att vi satt där. Han kollade noga och länge supernära Johanna som blev som förstelnad! Sedan kollade han in i förarfönstret som var öppet rakt in på mig, lika surt. Jag kollade tillbaka och log lite smått nervöst... Sedan körde Anaan vidare. Det var en så ovanlig händelse, då soldaterna ofta släpper förbi en direkt så fort de ser att de sitte vita med i bilen. Det hela var så absurt att vi båda efter några sekunders tystnad inte kunde hålla oss för skratt! Vad hände liksom? Hahaha, absurt var ordet.

Det var allt om vår oförberedda resa som jag aldrig glömmet. Det är häftigt att få vara med om så mycket, trots att det ibland är jobbiga upplevelser.

/Louise

En oförberedd och oförglömlig resa till slummen - del 1

Besöket på barnhemmet


I förra veckan ringde vår vän Oil och frågade om vi ville följa med till hennes man, Anaans, by. Vi tackade ja, men visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Vi tänkte att "en resa till en by är ju alltid roligt och upplevelesrikt". Och upplevelserikt blev det minst sagt. Så i torsdags åkte vi med till byn. Det visade sig att det skulle bli en lång resa. Byn han kom ifrån låg nämligen nere i Mae Sot-området (vid den gränsstad till Burma dit vi åkte i slutet av januari för att försöka förlänga våra visum, förgäves, eftersom gränsövergången var stängd (vilket den förövrigt fortfarande är)). Det var hur som helst cirka 6 timmars bilresa från Chiang Mai.

På vägen längst gränsen till Burma (speciellt nere vid Mae Sot) är det väldigt många check points. På ett sätt kan man ju säga att det behövs eftersom det förigår mycket människohandel och droghandel i dessa områden. Baksidan av dess "säkerhetsåtgärder" är dock att de är kränkande, diskriminerande, då det endast är vissa som blir utfrågade och undersöks. Främst karener och andra minoritetsgrupper. Det förekommer även ofta att polisen/soldaterna uttnyttjar sin maktposition gentemot dessa människor och till exempel säger att det kostar pengar att ta sig förbi (vilket det självklart inte gör). Vi, som är vita blir dock aldrig frågade om något och behöver aldrig visa upp våra pass. Orättvist och diskriminerande är vad det är.

I alla fall så åkte vi inte direkt till Anaans by, utan vi skulle göra ett besök på en skola/barnhem först. Jag var inte alls beredd på vad vi skulle får se där. Jag blev chockad för att det var så fattigt och ja.. jag vet inte vad jag ska säga, det var svårt. Jag skriver upp lite informationom om verksamheten istället:

-     Verksamheten som hette "Children Development Training Center" fick inte kallas för skola eftersom den inte fick stöd av staten, det kallades istället för "lärocenter".
-     På "lärocentret"/barnhemmet bodde det ca. 370 barn mellan 3-16 år.
-     Alla barn var karener från Burma som hade blivit ditskickade på grund av kriget; p.g.a att det inte är tryggt hemma, p.g.a att de får tillgång till mat och en plats att sova på, p.g.a att de får en slags utbildningen, en del av barnens föräldrar har dött i kriget, osv.
-     20 lärare/ansvariga arbetar på skolan. Dock inga thailändska lärare (lönen är för dålig), undervisningen sker därför på burmesiska (burmesiska används ändå mer än thai i Mae Sot-området)
-     De ämnen barnen undervisades i var: naturvetenskap, matte, burmesiska, thai, engelska och karen
-     Barnen har varken medborgarskap i Burma eller Thailand och är därför inte tillåtna att resa någonstans eller egentligen, vara någonstans. Det fanns endast ett sjukhus i närheten som tog emot barnen, om de är tillräckligt sjuka.
-     De hade några sponsorsorganisationer, men stödet har sjunkigt och sedan jul har de inte haft råd att ge barnen mat tre gånger om dagen. De äter därför bara frukost och middag. Och de äter endast kött två gånger i veckan.
-     Sovhyddorna var i mycket dåligt skick: trångt, smutsigt och fullt med hål i golv, väggar och tak. Förrutom brist på plats hade de även brist på filtar och myggnät.
-    Alla barn är välkomna, vilket självklart gör det svårt att få ihop ekonomin

Det var hemskt att se vilken levnadsstandard dessa barn lever under. Men ännu hemskare är att för dem är denna standard mycket bättre än där de kommer ifrån. "Hemma" måste de antagligen flytta runt då soldaterna jagar bort dem från sina  byar. Det är deras verklighet. Jag är därför glad att "Children Development Training Center" finns. Det är en jättebra verksamhet, men den är verkligen i behov av ekonomiskt stöd!

En av sovhyddorna. Vad ska man säga? Detta är verkligheten.




Sex föräldralösa syskon

Fina barn



Fred/ Louise

Ojojoj, vad mycket att blogga om...

Har haft riktigt fullt upp på sistone! Nu är det så mycket att blogga om så jag vet inte var jag ska börja... Men jag har skrivit en liten lista. Så, under kommande dagar ska jag blogga om:

-  Resan till Mae Sot (slumområden, fattigdom, checkpoints, besök på barnhem, flyktingläger, o många intressanta och gripande möten)
-  Sista besöket i Mae Sariang och avskeden
-  Någon slags reflektion över min tid i Thailand

Så nu vet ni vad ni har att vänta!