Slut.

Engelskalägret är slut.
Vår tid med eleverna är slut.
Jag är slut.

Jag får skriva mer om själva lägret (som blev väldigt lyckat) och lägga upp en massa bilder snart. Just nu har jag annat i tankarna.

Idag har varit en jobbig dag fylld med avsked (och brist på dem), nästan alla elever skulle nämligen hem till sina byar. Vissa elever försvann bara utan att säga hejdå, eller så sas det liksom i förbifarten, som om vi skulle ses snart igen. Men det ska vi inte... Ännu en kulturkrock: Vi behöver avsked, medan de inte är vana vid att visa känslor öppet. Att ordentligt ta avsked är därför inte lika vanligt här. Sedan kan man tänka att de även är väldigt vana vid att folk kommer och går.

Här i Thailand ska man helst hålla sina känslor för sig själv, i alla fall känslor som ilska och sorg. Man får inte gråta öppet. Dock var det flera elever som verkligen visade sina känslor idag. Då insåg jag att det faktiskt inte bara är de som har betytt så oerhört mycket för mig, utan även jag har betytt så oerhört mycket för dem. Mycket mer än jag trodde. Och det svider att veta, nu när vi skiljs åt. 

Jag kunde inte hjälpa att få dåligt samvete av avskeden, fast att jag inte borde. Även för att vi kanske är de sista praktikanterna, i alla fall som vi vet om nu. Att ha volontärarbetare/praktikanter i elevhemsprojekten har betytt så otroligt mycket för eleverna och elevhemsföräldrarna. Därför känns det så hemskt att behöva lämna det nu. Även om jag har två månader kvar i Thailand så lämnar jag ändå elevhemmet och alla elever nu. Alla människor som jag har träffat varje dag i närmare ett halvår. De som har varit så söta och fått mig att må så bra.

Några av avskeden idag blev alldeles för jobbiga. Speciellt med de elever som man kommit nära, vars byar vi kanske inte kommer kunna/ha tid att besöka. Det var riktigt sorgligt och det gick inte att dölja tårarna. Men på något sätt fick jag känslan av att det faktiskt är värre för dem än för oss. Då blev det ännu jobbigare.

Det är slut på vår tid tillsamma nu. Men vi ska ses igen. Jag har nästan lovat att komma tillbaka nästa år, så det får jag se till att fixa, på något sätt.