Vi hittade också våra äldsta elever i kyrkan (våra tolv 12:or som har tagit studenten nyligen). De var på besök i Chiang Mai för att kolla in universitet och elevhemmet som vissa av eleverna kommer att flytta till. De skulle tillbaka till Mae Sariang på eftermiddagen precis som vi, så vi tänkte att vi kunde samåka med dem och passade därmed på att hänga med dem efter kyrkan (när Johannas familj hade åkt vidare till Phuket). Vi åkte till ett stort varuhus och ett universitet och det märktes verkligen att de inte är vana stadsbor då de till exempel inte riktigt visste var de skulle ta vägen när de kom in i varuhuset!
Vid fyra-tiden började vår resa hem. En vän till Aphirak som bor i Mae Sariang skjutsade oss, vi var ungefär 12 personer och en massa packning på ett flak; trångt och mysigt! Solen sken och allt var härligt. Det kändes lite annorlunda att åka omkring på ett flak i storstan, men det var kul!
Tyvärr började det regna efter ungefär halva tiden... då stannade vi och åt mat men sedan när vi skulle vidare var det lagom kul att sätta sig på flaket som var helt blött och kallt. Då tog gitarren genast upp och killarna taggade ordentligt med sång och spex! Då blev vi genast på bättre humör. Men sedan började det åska och blixtra, och blixten slog ner flera gånger och satte fyr i de snustorra bergsskogarna. Det blev flera stora skogsbränder och i mörkret sken konturerna av bergen upp av eld. Otäckt.
Ännu otäckare blev det när vi under loppet av en minut åkte förbi två bilolyckor. Den första såg de ut att klara sig bra i, men den andra var värre. Bilen hade voltat och låg mitt på vägen. Det såg inte alls bra ut. Det var en polis på plats som gick omkring med ficklampa. Vi stannade och han sa åt oss att hjälpa till att flytta på bilen. Vi hjälpte till och så försökte vi få reda på vad som hänt med föraren, det var lite otydligt vart han var, men han verkade ha klarat sig i alla fall.
Vi åkte vidare och eleverna återgick glatt till gitarr och sång, utan större problem. Jag blir förvånad av hur fort de skakar av sig hemskheter. Allt som handlar om olyckor och döden verkar de ta så lätt på. Men det är klart, det är en mycket storre del av deras vardag än vad det är av våran. Här är det inget konstigt.
Det är verkligen en frihetskänsla att åka på flak, men just då var jag mest rädd. Där åkte vi i mörkret, på regniga vägar, med åska och skogsbränder runt omkring. Man blir så medveten om riskerna. På ett flak är man inte säker, ett enda fel och... Det var läskigt. Men så satt vi där tillsammans med våra elever som sjöng och spelade oavbrutet i två timmar. Jag la mig ner och tittade upp på stjärnhimlen och tänkte att det är precis här jag ska vara. Allt det obehagliga försvann och jag bara myste och njöt av stunden, allt kändes bara så bra.
Men sen var det så fruktansvärt kallt också, så jag var glad när vi tillslut var framme. Framme efter en riktigt häftig resa. Jag tror jag kände alla känslor som går under de fyra timmarna. Bland annat, total lycka, rädlsa, vemod och sorg. Trots den härliga frihetskänslan och glädjen gick det ju inte att sluta göra sig påmind om att det antagligen var sista gången jag såg vissa av eleverna, och att det snart är över, allt det här härliga. Men mest kände jag tacksamhet. Tacksamhet över att få ha lärt känna dem och över att jag får uppleva sånt här. Det är minnen och erfarenheter som jag alltid kommer att bära med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar