Vad mycket man får vara med om på en konferens!

Den 5-9 april var vi på TKBC:s (Thailand Karen Baptist Convention) årliga konferens. Det var drygt 3500 människor med så vi kände oss lite vilsna. Men vi träffade många vi träffat förrut så det var trevligt! Det var dock väldigt många som kom fram till oss och sa något i stilen med "Hello! Do you remeber me?" Och det kan bli så pinsamt, för det är omöjligt för oss att känna igen alla vi har sett/träffat förrut. Man börjar tänka febrilt "I vilket sammanhang har jag sett den här människan förrut?!" Men när de berättar vart vi har setts förrut brukar det klarna. Men lite svårt att minnas ibland alltså!

Förrutom alla möten/samanträden vi satt med och lyssnade på så hjälpte vi TKBC youth att sälja t-shirts och andra grejer och så kollade vi på sportturneringarna (fotboll/volleyboll/takraw) och så. Vi träffade några av våraelever på konferensen, som kommer från byn Kathoki, de var med i både sport och musiktävlingarna. Det var väldigt mysigt och vi umgicks med dem när vi kunde.

Takraw (typ volleyboll med allt utom händerna)
Killarna är verkligen sjuuukt viga i det här landet.

Matdax! Måste säga att det inte var någon vidare mat..
Kunde tyvärr inte äta mycket alls av det vi fick under veckan!

En rolig sak var att jag och Johanna fick agera "internationella domare" i en stor stor musiktävling en kväll där tio kvinnokörer från olika distrikt skulle sjunga samma låt. Vi fick i uppgift att bedöma "klädsel", "självförtroende", "energi" och "samspel i sång". Haha värsta hedersuppdraget kändes det som, men det var väldigt kul!

Traditionell karendans med barn som skuttar runt, killar i kjol,
en Thaiflagga, en Karenflagga och en bild på kungen

En lite udda grupp som vi har sett vid flera tillfällen. Jag tror att
de sysslar med lite av varje...Skulle kunna kalla dem för någon
slags "freds-kärleksarmé sekt" Haha, udda är de iaf!

En annan komisk grej var att jag och Johanna hade VIP-kort på konferensen, som var till för missionärer, så vi räknades tydligen in i det facket, hahah!

En dag åkte vi på utflykt ("bay tiaw") till ett vattenfall som låg i närheten. Där hittade vi våra Kathoki-elever bland annat. Så fort vi kom i vattnet upptäckte vi att de äldre, som kunde simma (bland annat ledarna) hade en liten lek för sig, som gick ut på att dra ut småtjejerna, som inte kunde simma, på djupt vatten för att sedan dra ner dem under vattnet. Ansvarsfulla ledare va?! Jag blev förvånad att de gjorde så och att ingen agerade. Så när jag såg den första livrädda tjejen som blev utdragen simmade jag fort dit, slet loss henne och drog med henne in på det grunda igen. Hon var panikslagen stackarn! Sedan fortsatte det i samma stil och jag och Johanna fick agera livräddare resten av tiden! Det var nog ganska ovanligt att vi gjorde som vi gjorde, vi var liksom de enda som agerade. Men tjejerna var nog väldigt tacksamma i alla fall. Både jag och Johanna hade tre-fyra tjejer på oss som ville ha skydd! Vi hjälpte även dem att hämnas på killarna, som inte fick göra något mot oss mer än att stänka. Haha ibland får man utnyttja sin ställning! ;) Det var nog tur att vi kom dit i alla fall och kunde agera lite ledare, i brist på andra ansvarstagande vuxna... ;) Det var liksom ingen som tänkte på riskerna, inte ens hälften av alla kunde nog simma, ändå hoppasde folk från klipporna och allt. Men det gick bra! :)

Baad! (här väldigt lugnt)

Hur som helst så tycker jag att konferensen var väldigt bra, vi träffade många trevliga och intressanta människor. Det är många som kommer fram och pratar med oss vilket är roligt. Man träffar många människor som kommer från Burma och alla har en egen historia att berätta. Till exempel pratade vi med kille som bodde i ett flyktingläger här i Thailand. Han var den första jag träffat som sa att han kom från Karenstaten, inte Burma. Han var övertygad om att han skulle tillbaka dit och att han bara bodde i Thailand tillfälligt. Men han berättade också att situationen i Karenstaten är väldigt svår, det pågår ju ett krig och de burmesiska soldaterna har makten. Det är starka berättelser när man får höra dem från människor som upplevt det själva. Men det känns fortfarande väldigt overkligt, det som pågår händer så nära oss...

Sista dagen åkte vi hem med en vän som skulle till Chiang Mai, under resans gång hände flera konstigt saker. Bland annat märkte vi att den stora vattenfestivalen, Song kran höll på att sätta igång. Det stod nämligen barn längst vägen med hinkar och vattenslangar och skvätte ner oss. Vi satt inne i bilen så vi blev inte så drabbade, förrutom den gången då han som körde saktade ner och fönstrerna var öppna. Då kastade de in vattnet i bilen och vi blev heeelt dränkta! Smart! Vi hade dock fem killar med på flaket som blev väääääldigt blöta under hela vägen stackarna... En annan konstig sak som hände under hemresan var att han som körde faktiskt somnade. Det läskiga var att vi var så nära floden då. Men det gick bra som tur var, han körde av vägen och sedan tillbaka. Sedan fick han stanna och sova lite innan vi fortsatte igen... Då satt jag och Johanna och pratade pratade med honom resten av resan!

Nu blev det ett väldigt långt inlägg! Jag hoppas ändå att ni orkar läsa allt jag har att berätta ;)
Kram på er/ Louise